Verkligt folk gör saker hela tiden

KOLUMNISTER

Knappa in ”hobby” i en sökmotor så får du se. Verkligt folk gör saker. Hela tiden.

Ibland är det teater i tv, trots Bingo Royale och Jihde och världsmästerskapen i ping pong, eller vad sporten har för sig för tillfället (jaja, pingis, då). Ibland är det till och med teater utan gullige Jonas Julhunden Karlsson, utklädd till Gustav III. Ibland är det nämligen Samtida Seriös Svensk Dramatik.

Här snackar vi allvar.

Ok, det är inte ofta, men det händer. Och i radioteatern händer det hela tiden. Där är det nästan bara Samtida Seriös Svensk Dramatik. Folk som har ångest i hissar, folk som invandrat och hemtjänstar hos gamla muttrande damer, folk som ”samlar ihop spillror av sitt liv”.

Ibland är det bra, ibland inte, men en sak är påfallande: folk i Samtida Seriös Svensk Dramatik – låt oss kalla den SSSD för att spara utrymme – gör sällan något.

Jo, de snackar, förstås. Tänker mycket. Oftast på sig själva, eller möjligen på en morsa eller farsa som antingen är 1) död 2) döende 3) bara jävligt elak 4) åtminstone två av dessa. Och, förstås: de ”samlar ihop spillror av sitt liv”.

Men bortsett från det är det rätt skralt med aktivitet.

Det åks till exempel sällan inlines i SSSD. Det målas nästan aldrig några korgar. Inte heller målas det porslin. Det byggs inga modeller och spelas väldigt lite minigolf, eller vanlig golf, för den delen. Det sportfiskas och släktforskas inte så det stör, inte heller stickar folk raggsockor, spelar dragspel, brygger vin eller snidar kåsor i masurbjörk.

Det här är en stor skillnad mellan personer som dyker upp i SSSD och personer som finns i verkligheten. För verkligt folk gör saker. Hela tiden.

Många har arbete och familj, men likafullt hittar de på något mer att pyssla med och kallar det hobby.

Ibland, när man följer ett avsnitt av SSSD, kan man undra om det möjligen är det som är problemet. ­Kanske skulle dessa spillrorplockande SSSD-människor slippa en del panikångest och några uppgörelser med sina döda morsor, om de började samla frimärken.

Å andra sidan kan man ju tänka tvärt om, också: ­kanske skulle vi andra bli mer intressanta och dramatiska om vi vågade strunta i tidsfördriven, satte oss ned i sysslolöshet och psykstirrade in i väggen.

Bara en tanke. Pröva den inte hemma.

Johan Hakelius