Lyckans stjärtgosse – en outhärdlig jävel

KOLUMNISTER

Killen som hittade Lucy är ett exempel. Lucy, Australopithecus afarensis, hon som anses vara en av våra förmödrar, alltså.

Den där killen, han är svenskättling och heter Johanson, var ute och knallade i Etiopien. Det hade regnat. Han hade just kollat på lite dinosaurieben, konstaterat att de inte ens dög åt hunden, borstat av brallorna och tänkte att det skulle smaka med en kopp kaffe. Men precis när han klev in i bilen slängde han en blick över axeln. Bara som hastigast.

Så där som man kan göra av ren artighet när man lämnar en vägkrog som inte givit en något annat än sura uppstötningar.

Då såg han benet. En liten armbåge som stack ut ur jorden. Några ynka centimeter. Och, enligt honom själv, ”visste han direkt” att han hittat något unikt.

Vilken outhärdlig jävel.

Ja, jag menar inte killen personligen. Han kanske är sin generations Björn Kjellman med extra allt, vad vet jag? Jag menar typen. Alexander Lukas-typen. Lyckans stjärtgossar. De som inte hinner tugga ur innan nästa stekta sparv går in för landning mot deras gap.

Man hör talas om dem titt som tätt. Folk utan en susning som köpte it-aktier på kul och sålde dem för miljoner två dagar innan allt kraschade.

Folk som rensar ur vinden och hittar en förlorad Rembrandt. Folk som bara hinner sjunga ett par refränger i duschen, innan en skivbolagsdirektör ringer på dörren med kontrakt och kåta ögon.

Det är nästan lika irriterande att höra om dem som det är att höra om de plågade genierna. De som inte kan skriva en inköpslista utan att först genomgå en existentiell kris och röka ett par pipor opium. De som är genierjust därför att de lever i ständig dödsångest. Till skillnad från oss andra.

Oss andra, ja. Det är där skon klämmer. När får man någonsin höra om oss, som inte är speciella? Som varken har snortur, eller ork att bryta ihop? Som, helt vardagligt, trälar samman den lilla framgång vi har, utan dramatik?

Aldrig, förstås.

Ibland försöker vi inbilla oss att turjepparna ljuger. Att de i själva verket har jobbat stenhårt för sin framgång. Men vi tror inte på det. Det enda jag tror den där Lucykillen ljuger om, är att han stannade för att göra något så målmedvetet som att leta dinosaurieben. Antagligen hade han bara stannat för att kissa.

Den outhärdliga jäveln.

Johan Hakelius