Bårhuset var ett bra sommarjobb

KOLUMNISTER

Jag hade en skolkamrat som sommarjobbade på bårhus. Han var rätt nöjd med det. Kombinationen av person och arbetsplats var, som det heter på kultursidorna, ”kongenial”. Det betyder att de passade ihop: han lyssnade på Sisters of Mercy, var svartklädd och försökte låta bli att skratta. Dessutom var alternativet att hiva frysta ärtor på KF:s centrallager och hur många intressanta konversationer kan man klämma fram ur det?

Sommarjobb brukade annars vara mest av ärtarten. Hälften av ens kamrater ägnade sommaren åt att skyffla ogräs på kyrkogårdar. Den andra hälften klev in i en blågrön arbetsrock i bomull, knuffades ner i en källare och satte igång att släpa saker från en hylla till en annan. Ingen såg dem och ingen störde dem förrän terminen började igen.

Det verkar vara slut med det.

Säljare. Det är vad skolungdom förväntas vara under töperioden numera. Telefonabonnemang och gratistidningar. Konsumentundersökningar och bredbandskopplingar. Man ser dem snart i vart och vartannat gathörn. Har man inte tubbat Telia att ruva på ens hemnummer som draken Fafner över sin guldskatt, har man dem snart i luren också.

Och de är jävligt positiva. Det gör mig ganska oroad.

Okej för evolution, men kan den verkligen gå så snabbt? Kan den klassiska, truliga, självömkande, blyga, mumlande, missförstådda tonåringen, på bara en generation, förvandlas till någon som borde få medalj av Kommerskollegium?

Jag tvivlar. Det låter mer som revolution än evolution. Och man vet ju hur illa revolutioner brukar sluta.

Häromdagen, på tunnelbanan, dök en fjortis upp med en sparbössa. ”Ge till barnen i Bolivia”, morrade hon under hårmoppen, svartare än en lakritspuck. En och en halv minut senare dök en annan liten tjej upp, lika svarttrollig. Hon morrade samma sak. En redig affärskvinna blängde strängt på tjejen och väste: ”Din kompis kom förbi alldeles nyss och sa exakt samma sak.”

Konstpaus.

”Ingen gav något då heller.”

Tjejen hasade mumlande iväg med röda kinder. Affärskvinnan kände att stämningen krävde en eftertext: ”Ja, de måste ju lära sig lite marknadsföring.”

Och snart är det sommar och barnarbetet sätter igång. Fan ta den tonåring som inte kan sin marknadsföring. Jag önskar dem, om inte ett bårhus, så åtminstone ett lager, där de kan få vara i fred.