På teatern står tiden inte stilla

KOLUMNISTER

Om ni skulle få för er att gå på teater.

Det finns ord som lätt dyker upp när man tänker teater. ”Tiljor”, till exempel. Som i: ”under två decennier stod han på stadsteaterns tiljor”.

Tilja betyder golvplanka, så även vi som inte har gått Scenskolan, skulle kunna använda det där ordet till vardags: ”Jag måste åka till Bauhaus och köpa tiljor till friggeboden”.

Det gör vi inte. Om vi inte kandiderar till Bellmanpriset kallar vi inte bilen för ”droska”, eller kassörskan på ICA för ”mamsell”, heller. Men teatern, den har fortfarande tiljor.

Det är sådant som kan få oss att tro att det är något gammaldags över teatern. Grabbar i kung Göstas puffiga lökbyxor, med fjädrar i hatten och ”Ack...” i munnen. Ett ställe där tekniken stannat vid en låda stenbumlingar att vicka på, när det ska åska. En omodern fristad.

Så är det förstås inte. Eller, mer exakt, skådisarna vet att vi tänker så.

Och de vore inte skådisar – eller regissörer, eller scenografer, eller kostymörer, för den delen – om de inte gjorde allt de kunde för att bevisa motsatsen.

Om ni skulle få för er att gå på teater. Det är inte alldeles osannolikt att dramatikern heter Shakespeare, eller Almqvist, eller Tjechov. Men det är samtidigt ganska sannolikt att Hamlet, under pjäsens gång, sms:ar Horatius.

Eller att Tintomara jazzar runt till Göteborgsblippiga ”Twice a man”. Eller att doktor Astrov bär en kinky topp i latex.

Alldeles säkert är att det kommer att finnas en massa flytande videoprojektioner och en scen som aldrig riktigt står stilla.

Det är viktigt, det här, för teaterfolk. De må ha tiljor och tradition. Men de är fanimej inte omoderna. Tvärtom. De ligger, som det heter, i framkant.

Eller som Dramaten beskriver sig på den egna hemsidan: ”teaterns vision med bredd, mångfald, variation och flexibilitet – allt för att möta nya krav från en modern publik.”

Vad de menar, tror jag, är att ”modern publik” är förstörd av tv. Att vi har ”nya krav” på att allt måste röra sig hela tiden, för att vi ska sitta stilla.

Kanske är det sant. Å andra sidan. Jag såg ”Drottningens juvelsmycke” på Dramaten nyligen. En sak sände ett nöjt mummel genom publiken. Det var när Gunnel Lindblom sa: ”Tintomara, två ting äro vita; oskuld och arsenik”.

För det kände folk igen.