Jag har egentligen inget ”riktigt jobb”

KOLUMNISTER

Arbetslinjen. Är det bara jag som slänger en nervös blick över axeln, när de börjar prata om den?

Jag menar, även om man tyglar sina toktendenser och viftar bort bilden av smidesgrindar som förkunnar att arbete skapar frihet, känns den inte lite kuslig?

Nej, inte sjukförsäkringen. Inte ens det märkliga i att borgare blivit marxister, som ser människor som

produktionsfaktorer, framavlade för att försörja staten. Det jag tänker på är något mycket enklare.

Jag har inget ”riktigt jobb”.

Egentligen är det väl dumt att berätta det. Men nu har jag börjat.

Det är sol. Somrigt och rosé-i-parken. Kontorsråttor drar på sig bikinin under kläderna, knappar in ”möte” på telefonen och tar långlunch liggande. Killar i tatueringar och blåställ masar sig extra makligt fram, ser en tom bänk, halar fram mobilen och meddelar att det är sådana jävla köer på brädgården, så det kommer nog att ta en timme extra.

Det är helt OK. De har riktiga jobb.

Jag, å andra sidan. Jag ligger i solen, bläddrar lite i en bok. Tänker några tankar, skriver några ord och – håll i er nu – jag ”jobbar”.

I det här vädret kan man komma undan med det. Folk tror att man smitit från ett riktigt jobb, som alla andra. Till och med att man tagit

tidig semester. Men saken är ju den att så här ser min

typiska dag ut. Sommar som vinter. Höst som vår. Då och då måste jag dyka upp i någon studio. Då och då måste jag klämma ur mig tre texter på en dag. Då och då ska jag stå på en scen och uppfylla förväntningar.

Här skulle jag kunna

veva på om den ständiga psykiska pressen. Om det järnhårda kravet att alltid vara kreativ. Om att aldrig kunna gömma sig, sjukskriva sig, eller gå på halvfart. Om att ständigt mala nästa text i huvudet. Om hotfulla mejl och skrivandets obotliga ensamhet.

Men, ärligt talat, det är inte så farligt.

Människor i min situation brukar säga att de ”jobbar jämt”. Att arbete och fritid flyter ihop. Det är sant. Men man kan ju vända på det också. Om arbete och fritid flyter ihop är det inte säkert att allt blir arbete. Allt kan bli fritid också.

Det är det aldrig någon som säger.

Endera dagen slår den tanken Anders Borg. Och då frågar han sig hur det rimmar med arbetslinjen. Och så sätter han sig ned, tar fram den vassaste propositionspennan och...

Ja, som sagt. Kusligt.