Parfymskribenten – dra till Karlstad

KOLUMNISTER

Någon i min närhet mumlade nyligen, i all vänlighet, att om man i Karlstad bar ett par skor som de jag hade på mig, så skulle man få stryk. Precis så känner jag när jag hör någon säga ”Chandler Burr”.

Jag menar, till att börja med: Hur fan kan man heta Chandler Burr? Vad är det? En Chandler Bing som har blivit inlåst i ett frysrum?

Och så har vi hans texter. Det här är en typisk Chandler Burr-mening:

”Bigarde doftar som en människa som fastnat i ett komplicerat vädersystem, den underbara doften av en killes armhåla och en kvinnas fuktiga hud, tvättad i regnvatten och ozon.”

Här har ni en till: ”... den luktar faktiskt inte som otvättade trosor. Det är bättre än så: den påminner dig bara om dem. Den doftar som krossade hallon och svarta plommon på het hud.”

Det är snart två år sedan Chandler Burr hyrdes in av New York Times för att recensera parfymer. Han tog det på blodigt allvar. Han lovade att vara en sanningssägare. Det var liksom Kopernikus, Voltaire, Zola och, äntligen, Chandler Burr: ”Det är bara parfym som har skyddats från att kritiseras och det tycker jag är fel”.

Vilken fritänkare. Så modigt.

Gissa om alla snitsare som måste konsultera postmodern teori för att köpa ett par strumpor älskar honom. ”Pomegranate Noir är som en ask chokladtryffel med locket på: söta, väntande småbitar av mörkhet”, piper Chandler Burr och ett tjog trendredaktörer, världen över, knäpper med darrande händer upp brallorna och böjer sig framåt.

Chandler Burr. Vilket jävla namn. Intervjuad blir han också. Han befinner sig alltid i ett fjortonhundratalspalats i Venedig, eller på Orientexpressen, eller mitt i den högtidliga påläggningen av nya marmorskivor på köksbänkarna i etagevåningen i Paris.

”Den har en gräsig doft av någons enorma, välskötta gräsmatta ute vid strandhuset, av orörd, klar sjöluft i skymningen och av nyduschade kvinnor, som glänser av efter-solkräm, rena och fräscha”, kvider han och ögonen börjar rulla i fjollornas huvuden.

Chandler Burr. Jag önskar honom verkligen till Karlstad. En mörk kväll på en bakgata vid nattklubben Arena. Hör bara: ”... den samlade effekten är i närheten av att andas in ett jättelikt, pälsklätt djurs aningen stinkande andedräkt.”

Chandler Burr. Om han åtminstone inte var så kul att läsa.