Dagens namn: Algot
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Johan
Hakelius

Lösskägget var ett måste i Eiffeltornet

Jag var sexton, kanske sjutton och på första tågluffen. Det här var innan mejl, mobiltelefon och hemsidor där man bjuder allmänheten på bilder och filmsnuttar i realtid. Oroliga föräldrar satt hemma och kände som om de lämpat av sin enfödde son på en skonare med kurs mot det okända Afrika. De visste ingenting. Man var försvunnen, precis som Livingstone och ingenjör Andrée.



Äventyr, alltså. Åtminstone för dem som var kvar hemma. För oss upptäcktsresande bestod dagarna mest av den vardagslunkiga sysslan att i utsupen sömnbrist hitta tillräckligt billiga hotell. Det och att till varje pris undvika att vara ”turistiga”.

Det är svårt för sextonåriga svenskar att inte verka turistiga, när de travar runt i Europa med packningen i en säck på ryggen. Men man gjorde vad man kunde. Gömde guideböckerna i Le Figaro. Försökte undvika sevärdheter.



Jag minns en längre diskussion om Eiffeltornet. Om man nu skulle åka upp i det – vilket man ju egentligen ville – fanns det något sätt att göra det på, utan att avslöja sig som turist? Bära basker och baguette? Skaffa verktygslåda och overall?

Vi enades om att minimum för bestigning av Eiffeltornet var lösskägg, så att man åtminstone inte blev igenkänd. Något annat vore lika pinsamt som att påträffas på Piccadilly Circus i ett sådant där plommonstop av plast med engelska flaggan som hattband.



Man kan kalla det snobbighet, men man kan också kalla det värdighet. En motståndshandling mot den internationella konspiration som alltid, överallt tar betalt av tillfälliga besökare genom att förnedra dem med löjliga hattar, åsneritter och tävlingar i magdans.

Men tiden gick.

På Enköpings gator rullar en traktor, maskerad som ett litet, ljusblått tivolitåg. Vagnarna har tak av knallgul presenning och under taken är det fullsatt varje dag. För ”människor kommer från när och fjärran för att uppleva de fantastiska parker som gjort staden Enköping känd”.

Priset för att få se Enköpings parker är att kliva på det där löjliga tåget och, i full öppenhet, skramla fram med ett utflyktsflin i nyllet. Det är ett av de grövsta uttrycken av turistförnedring som jag sett. Och jag skulle kunna tänka mig att åka med. Utan lösskägg. Parkerna är ju värda att se.

Så gick det med den kampen för värdighet.

Johan Hakelius

Visa fler