Snart har din knasiga faster lugnat ner sig

KOLUMNISTER

Det känns som att ha en knasig faster inneboende. Hon slamrar runt och irrar med blicken och pratar nervöst med personer som inte finns. Du kan inte uppbåda energin att förstå henne, för du inser att det vore lönlöst. Men du kan inte skita i henne heller. Det finns ju släktband, anständighet och medkänsla.

Dessutom måste du åtminstone se till att hon inte börjar elda i papperskorgen. Det är ditt hus.

Finanskrisen, alltså. Det är den jag talar om.

Folk kan inte låta bli att oroa sig för den. Inte så konstigt, eftersom de läser och hör hela dagarna om att det här kan gå riktigt åt helvete. Att det redan pyr i papperskorgen och att de, vilken dag som helst, kan komma hem och där villan en gång stod, spretar bara några sotiga tandpetare mot hösthimlen. Vänliga hälsningar från faster.

Konstigare är hur ofta den där oron har en underton av befrielse. Drömmande blickar och små hoppfulla leenden.

Kanske är det bara samma lättnad som när man hör sitt namn ropas i väntrummet hos tandläkaren. Smärtan är enklare att bära än väntan. Men kanske är det något mer.

Jag tänker på de plottriga vardagsmålningarna av Pieter Bruegel. Bruegel den äldre, ”Bondebruegel”. Ni har sett dem. 1500-talslandskap fyllda av folk som tröskar, åker skridskor, smider, äter med träsked, plockar höns, rullar tunnband, bär på risknippen, vallar kor, matar hundar. Mycket brunt och pissgult, ofta frostbitet, lera och kråkor. Ingen glamour, men man begriper dem. Man begriper vad folk håller på med och varför. Man ser på alla de där människorna att de också begriper varför de pysslar med det de pysslar med.

Binder man ingen tunna så blir det inga tunnor. Utan tunnor ingenstans att ha vatten. Utan vatten är man törstig. Enkelt. Och det är just det. Det finns inget förskönande över Bruegels tavlor, men för oss blir de ändå romantiska.

Ett liv i enkelhet. Ett liv man begriper. Ett liv med mening.

Det är det de drömmande blickarna handlar om. Det går en massa människor därute och någonstans i sin oro hoppas de nästan att tokfaster ska tutta på. Att de ska få hjälp att förlösas in i bruegelsk begriplighet. Omstart för världen.

Fast vi vet ju hur det är med finanskriser. Om några månader är allt som vanligt igen. Och även om enkelhet är lockande, vill man ha täckning för mobilen också.