Baggar i skafferiet påminner om 1968

KOLUMNISTER

Tom Wolfe, legend i vit kostym, skrev en snutt om det för några år sedan. Det var 1968, året efter hippiesarnas Summer of love, i San Francisco. Kärleken var det si och så med, men rent medicinskt hände fantastiska saker: bölder och sår, skrumpna inre organ och kroppsdelar som lossnade.

Det fanns inga namn på de där åkommorna. Inte för att de var nya, utan för att de var gamla. Kvastfeningsgamla. Så gamla att de redan var utrotade när vetenskapen började namnge och sortera.

Nu var de tillbaka. I San Francisco 1968. För där hade tillräckligt många fått för sig att det var dags att lägga ned snacket om ”framsteg”. Att rensa bort alla sunkiga traditioner, tabun och regler. Omstart, hand i hand med naturen.

Och naturen log och plockade fram sina uråldriga sjukdomar.

Detta apropå mjölbaggar. De dök upp i skafferiet. Inget man stoltserar med, men så var det.

Att hitta mjölbaggar i skafferiet känns lite som att hitta Bockstensmannen på tv-soffan. Ett oväntat möte med historien. Något väldigt analogt i en bredbandig tillvaro. Man blir förvånad. Framför allt blir man skamsen. Man måste ju antagligen ha ett riktigt äckligt hushåll.

Så man rensar och kastar och skrubbar med det starkaste man kan hitta. Man pratar med yrkesmän som bär gasmask. Man skrubbar igen. Man köper dussintals burkar, som bara kan öppnas av varelser med tummar.

Det var under det sistnämnda skedet förklaringen kom.

”Har ni fått mjölbaggar?”, frågade tjejen i kassan.

Fan, syns det också?

”Du vet, vi säljer mycket burkar nu”, fortsatte tjejen. ”Det är de där ekologiska grejerna. Mjölbaggarna boar i det.”

Aha.

Jag vet vad ni vill säga nu. Den pappfärgade, Saltåkvarniga delen av er, i alla fall: Det är väl inte så farligt. Det är väl snarare bra. Som kanariefåglarna de tog med ner i gruvorna för att hålla koll på gruvgasen: Så länge fågeln kvittrar är luften ok. Så länge mjölbaggarna trivs är mjölet giftfritt. Helt naturligt. Knacka ur skeppsskorporna innan du äter dem, om du är så kinkig.

Tack för tipset, peace och love. Men den senaste veckan har jag fått en lite annan känsla för det här. Jag ser det som en påminnelse från San Francisco 1968: Man ska inte glömma den positiva sidan av människans rovdrift. Det som brukade kallas framsteg.

Alldeles vanligt giftmjöl, till exempel.