Nu är det klart: Det ÄR löjligt med hatt

KOLUMNISTER

Det finns en second hand-affär på land-et. Inte en sådan där flådig affär, där expediten understryker att här säljs det minsann VIN-TIICH och därför är det alldeles naturligt att allt är dyrare än nytt. Nej, det här är second-hand.

Det finns kläder och möbler och tyger i högar och lådor och på stänger. En del är fint, en del är roligt, en del bara är.

Det finns hattar också. Det finns, för att vara exakt, en grå fedora. Den är snygg. Den har siden på insidan, med ett majestätiskt märke i guld och grälla färger, som man annars bara hittar på cigarrgördlar. Varje gång jag kommer till den där affären tar jag på mig hatten.

Naturligtvis köper jag den aldrig.

Det måste ha funnits en tid när den som sa ”vajjert” visade att här är en kille som hänger med och ligger i framkant. ”Ligger i framkant”, förresten. Det fanns en tid när den som sa ”ligger i framkant” låg i framkant. Nu låter det farligt nära att hänga på bakkanten, att säga ”ligga i framkant”.

Sådär är det med allt, även hattar.

Det börjar bli säsong. Här och där ser man gubbguppet av en hatt. Varenda gång man ser det, dyker samma ord upp: ”utklädd”. Det är gott om huvudbonader som, rent objektivt, är pajigare: tofsiga inkamössor med kindlappar, garnsäckar med dreadlocks, cykelhjälmar. Man noterar dem knappt.

Men så en herrhatt och man kan inte låta bli att glo.

Utklädd.

Man kan titta på gamla

bilder, alla bär hatt och det är inget med det. Man kan glo på film – kanske ska det vara engelskt trettiotal, kanske Alabama 1952 – och hatt, hatt, hatt. Inte det minsta utklätt. Trots att alla bevisligen är utklädda.

Det man inte kan göra är att ta på sig en hatt – här, nu, i dag – och kliva ut på gatan. Man ser blickarna. Armbågningarna. Små-

flinet.

Kolla: utklädd.

Någonstans längs vägen måste ett stormöte ha sammankallats och en majoritet av händer åkt upp för ett ”ja” till påståendet ”hatt är löjligt”. Och där står man i fedoran och blänger vädjande i spegeln, för kanske kommer det att se alldeles naturligt ut den här gången.

Såklart det inte gör. Här har fattats bindande beslut i demokratisk ordning. Hatten är officiellt löjlig. Man lämnar den, motvilligt, på samma gamla byrå där man alltid finner den. Där ligger den övergiven. År efter år.

En gång var den i framkant.