Klarar vi av mer tempohöjning?

KOLUMNISTER

Jag stod och rörde i lök och köttfärs, det skulle bli sås, och i lill-tv:n på väggen gick något som alldeles uppenbart var rep­ris. Väldigt repris. Det vore­ antagligen fel att säga ”sepia”, men en brunbeige hinna var det i alla fall över bilden. Det var något bekant med det som skedde bakom hinnan, men det tog ett tag att placera.

Lennart Swahn. Moltas Eriksson. Stig Järrel. Catrin Westerlund. Carl-Gustaf Lindstedt i någon slags sjuttiotalssmoking.

”På minuten”. Just det, det var gamla ”På minuten”. Vanligtvis på radio, här på tv. Glömt i ett band­arkiv, tills Arne Weise råkade knarra förbi på väg till sin länstol. Nu hade det blivit ”Minnenas television”.

Vi har alla en uppväxt. Och i efterhand fylls den av små orienteringsskärmar som snitslar en bana bakåt.­ En del skärmar består av ljud ur radion: ”Sjörapporten”. ”Vi gratulerar”, med frustande ”Strö lite rosor”. Och ”På minuten”.

Nog om det. Poängen är inte ATT jag minns, utan VAD jag minns av ”På minuten” från den tiden. Nämligen det här: De var så roliga. De var så snabba. De var så finurliga. De var så kvicka.

Jag skruvade upp tv:n.

Det tog ungefär två minuter, innan det började krypa i kroppen. Det var som att lyssna på någon som stammar svårt. Jag ville slutföra meningarna åt farbröderna och tanten. Jag ville driva på. Det saknades tempo, tempo, tempo.

Ärligt talat var de inte särskilt roliga heller. Hade man slängt in Pia Johansson i det där gänget – dagens Pia

Johansson från dagens ”På minuten”, alltså, inte då­tidens Pia Johansson, 14 år – skulle det ha varit ungefär som att kasta in en iller i en sköldpaddsfarm.

Någonting hade hänt. Inte bara med ”På minuten”, utan uppenbarligen med själva tiden.

Den första tanken var förstås att det här är på väg att gå åt helvete. Det kommer att sluta i hjärtattack och utbrändhet och Michael­ Douglas med base­ballträet i ”Falling down”. Jag menar, hur mycket tempohöjning klarar man av, utan att blåsa topplocket? Stress, stress, stress.

Men så kom den andra tanken. En fråga: Ärligt talat, vad blir du mer stressad av? 1) att hålla jämna steg med tempot i ”På minuten” år 2008 2) en sjuttiotalsvärld av korkmatteluktande stiltje, till ljudet av ett Slasigt köks­urs tickande?

Jag stängde av tv:n och blev genast lugnare.