Vad har hänt med taxichaufförerna?

KOLUMNISTER

Femtio procent av alla taxichaufförer är atomfysiker, har man lärt sig. Femtio procent är hjärnkirurger. Resten är antagligen något ännu finare. (Om du nu har börjat­ formulera ett syrligt brev om procenträkning, i stället­ för att skratta, diskutera ­begreppet ”träskalle” med din bänkkamrat.)

Man har lärt sig det och man har hört det och man har läst det och man har fått det till frukost och lunch och middag och däremellan som liten munsbit. Just därför tvivlar jag på att det är sant. Det är helt enkelt en alldeles för bra historia. Men låt oss ändå anta att det är sant: vi lever trots allt i ett land där väldigt många fortfarande är övertygade om att ingenting kan vara riktigt reglementsenligt, om inte alla talar svenska. Så, för resonemangets skull: varje taxichaufför är en invandrad överläkare.

Det gör mig riktigt nervös.

Har ni åkt taxi på sistone? Har ni märkt vad som hänt?

Förr hoppade man in i bilen, gav adressen och sedan var det klart. Nu hoppar man in, ger adressen och sedan får man börja jobba.

Frågorna tar aldrig slut: Ska vi ta den vägen, eller kanske den? Ska vi svänga till höger, eller till vänster? Tror du att gata A eller gata B är snabbast?

Man skulle kunna tro att det beror på att taxichaffisarna inte har en aning om vad de pysslar med. Så är det inte alls. Det här, har jag förstått, är något slags servicetanke. En anpassning till det moderna samhälle där varje individ har rätt att göra sina egna, personliga, skräddarsydda val.

Men om man inte vill det, då? Om man betalar, just för att någon annan, en yrkesman, ska sköta besluten åt en?

Jodå. En skitsak. Men tillbaka till det här med de taxikörande genierna. Säg att vi får ordning på det här landet, lyfter de invandrade hjärnkirurgerna ur taxibilarna och ger dem munskydd och skalpell. Efter att de har kört taxi i några år.

Kan ni tänka er?

Man ligger där på operationsbordet, hål i huvudet, när man plötsligt vaknar upp. Någon tittar ned på en och säger med vänlig röst: ”Jo, du, tycker du att vi ska ta vägen över de basala ganglierna, eller föredrar du att vi kör via amygdala och går vidare därifrån och i så fall kanske börjar med högra hjärnhalvan, eller?…”

Jag kan stå ut med att behöva plugga in taxikartan, men ska man tvingas läsa anatomi, också?