Vem vågar kalla Mona för kärring?

KOLUMNISTER

Jag minns Grava-Göran­-kampanjen. Den som, år ut och år in, tog fasta­ på att Göran Persson­ var en ”gubbe”. En löjlig­ gammaldags patriark. Ännu­ en trist kostym. En bufflig, grabbig tönt. Någon som i sin manliga statusjakt byggde sig en herrgård.

Jag kan inte minnas att någon drog ut till försvar för Göran Persson, genom att anklaga kritikerna för sexism. Jag kan inte ens minnas att någon påpekade att den där statusjagade herrgården faktiskt var ett gemensamt projekt mellan Persson och hans fru, som bevisligen är kvinna. Men jag minns att det var okej att kalla Persson ”gubbe”, till och med i nyhetssändningar.

Undrar vad som skulle­ hända om någon hade den dåliga smaken att kalla­ Mona­ Sahlin för ”kärring” i Rapport. Eller, jag vet ju vad som skulle hända. Det vet ni också. Oj, oj, oj.

Det är lustigt hur olika det kan vara. Mona Sahlin får just nu en hel del intern kritik. Minsta lilla suck över opinionsmätningar föranleder Nalin Pekgul, eller någon annan supporter, att i stammande vredesmod utgjuta sig över sexism och ett ”drev mot en stark kvinna”.

Det är klart att det finns sossar som ogillar att ha Sahlin som ledare, just därför att hon är kvinna. Precis som det fanns sossar som ogillade att ha Göran Persson som ledare, eftersom han var en medelålders, vit, heterosexuell man. Men det handlar ju inte om det.

Partiledarskap är i en mening extremt jämställt: allt handlar om hur framgångsrik man är. Det spelar ingen roll av vilka skäl partikamrater ogillar dig, om du är en vinnare. Går det bra för dig får oginheten inget fäste. En enbent, blå hermafrodit skulle sitta säkert som sosse­ledare, om 80 procent av svenskarna röstade på honom. Eller henne. Eller den. Luktar man förlorare är det precis tvärtom.

Det är en obehaglig sanning. Den avslöjar den kult av styrka som är kärnan i demokratisk partipolitik. Det är därför det var så förödande för Mona Sahlin att halshuggas offentligt av sin egen ledning, när hon valde bort Vänsterpartiet. Hon avslöjades som svag.

Sahlin luktar just nu förlorare. Det är hennes problem. Inte att hon bär kjol. De som talar om ett ”drev mot en stark kvinna”, med betoningen på sista ordet, underskattar partipolitikens skoningslöshet. Det som sker är ett drev mot en svag kvinna, med betoningen på det näst sista ordet.