Jag är en levande hjärtinfarkt på gym

KOLUMNISTER

Där i trappmaskinen trampar den plågsamt knotiga anorexiatjejen, inne på sin andra timme. Där i bänkpressmaskinen sitter killen som försöker sprattla så snabbt att musklerna inte ska hinna fatta att han lagt på för tungt. Där på bandet lufsar sjukgymaren på remiss, i sorgsen saknad över wienerbröd och filterlösa John Silver. Och där, blond och bränd och lycrablank, rusar den mammalediga ekonomiansvariga, sen till BodyPump. Men in ska hon, för ingen unge ska fan-i-henne få något att börja hänga, vare sig fram eller bak.

Det finns alla möjliga skäl att gå på gym. De flesta begriper man. Men så finns muskelknuttarna.

Så här är det med muskelknuttarna: när man först går på gym är det muskelknuttarna man tror att man fattar först. Det syns varför de är där. Men ju mer man ser av dem, desto mer gåtfulla blir de.

Det har att göra med hur de förhåller sig till varandra. För de förhåller sig bara till varandra.

Andra gymare – tjockisen, anorexiatjejen, eller vanliga, blivande hjärtinfarkter som jag – är stadsduvor för dem.

Något som naturen placerat ut i terrängen utan uppenbart syfte. Det är bara om man sitter vid sitt skåp och en muskelknutte stegar in och visar sig ha skåpet bredvid, som ens existens noteras. Då flexar knutten lite på latissimus dorsi, för att vifta bort olägenheten.

Annat är det när de ser varandra. Då blir rörelserna korta och ryckiga. Små muskelbulor börjar vifta som flaggsemaforer på de märkligaste ställen.

Leendena är alltid breda och handslagen – för muskelknuttar tar alltid i hand – gammaldags rejäla. Det nickas mycket. Den där sortens definitiva nickar som passar om man talar verandabyggen eller citerar Havamal.

Det finns många skäl att gå på gym. Ett av de bästa är att få studera detta alldeles egna naturfolk, med sina hemliga koder. Har man det minsta av upptäcktsresande i sig, kan man inte låta bli att bli nyfiken.

En annan intressant detalj: stadsduvegymare har nästan alltid vattenflaska. Muskelknuttar har nästan aldrig vattenflaska. De lutar sig ner och dricker direkt ur samma kran som andra fyller sina flaskor från.

Att man som upptäcktsresande måste dela saliv med dem, när man fyller sin flaska, är på det stora hela inte så farligt. Indiana Jones fick äta aphjärna för att få tillgång till sitt material.