Som Rotary, med portfölj från Prada

KOLUMNISTER

Alla har sitt ”nätverk” och man undrar vad det egentligen betyder.

Det är väl drygt tio år sedan nu som folk började få ”nätverk”. Dessförinnan hade de kompisar. Eller så var de med i Rotary.

På den tiden var det något skumt med ”nätverk”. Som i ”kriminella nätverk”. Kanske inte så att det alltid planerades stötar mot Riksbanken och höggs av fingrar, men ”nätverk” andades åtminstone frimureri och svettiga handslag i bastun.

Det fanns ingen fräschör över nätverk, om man säger så. Nätverk ”kartlades” och ”avslöjades” i gryniga nattbilder och röriga sociogram.

Icke längre.

Numera viftar nätverkare själva med nätverken, på samma sätt som de viftar med Tag Heuer-klockorna och Hermesscarfarna. Slå upp vilken affärstidning som helst så får ni se. Man fattar inte hur de har tid att lyfta bonusen, mellan allt nätverkande. Men nätverka måste de, för den som saknar ett nätverk är inte värd vatten, kran- eller flask-.

Och man undrar vad det betyder.

Vad gör de här nätverken? Gör de något annat än det som gjordes när nätverk fortfarande var skumma? Träffas de på torsdagar och äter ärtsoppa med punsch? Mejlar de roliga klipp till varandra på apor som kliar sig i baken? Går de samman och får mängdrabatt på kontorsmateriel? Håller de på med sådana där förtroendeövningar när man ska falla bakåt i någon annans famn?

Man undrar. Och kanske är det precis det som är poängen.

Grejen med ”nätverk” är ju att det låter ballare än ord man inte undrar ett dugg över, som ”förening”, eller ”grupp”, eller ”sammanträde”. Modernare, lösare, ledigare. Inte så stiff. Friare, uppkopplat, surfigare. Rotary rock’n’roll-edition.

Å andra sidan låter ”nätverk” inte så planlöst som ”vänner”. Vänner har man bara. Nätverk är aktiva. Kanske till och med proaktiva. De har en riktning. De går på stan med energi i steget och en portfölj från Prada. De vet vad de vill. Fast på ett tillbakalutat, avslappnat sätt, förstås.

Kanske är det helt enkelt det som det här med nätverk handlar om: att få det gamla vanliga, eviga tröskandet att kännas lite nytt och fräscht och spännande.

Det brukade heta bokhållare. Nu heter det chief financial officer. Det brukade heta personalchef. Nu heter det human resources manager.

Finns det något nätverk för oss creative text producers?