"Mad men" är så inihelvete tråkig

KOLUMNISTER

Jag hade sett fram emot ”Mad men”. Att man aldrig lär sig.

Serien hade premiär i USA i somras. Vi råkade befinna oss på ett hotellrum i Los Angeles. Vi skulle bli först med att se den. Först, först, först!

Jag fick aldrig grepp om ”Sopranos”. Missade början, kom aldrig in i mitten och orkade inte ens försöka mot slutet. Nu hade jag chansen att se Sopranosproducenten Matthew Weiners nya serie. Först. Kunna komma hem och ta igen alla gånger jag suttit tyst när samtalet glider in på Tony Sopranos panikångest och Uncle Juniors senildemens. Slänga in något i stil med: ”Jo, men man märker ju att Sopranos bara var en uppvärmning, i Mad men...”

Först, först, först!

Men inte blev det så. Vi bläddrade mellan kanalerna, letade, kontrollräknade timmar och tidszoner, jämförde med tablån, bläddrade igen och ingenstans var det tidigt sextiotal på Madison Avenue.

Det är det ”Mad men” handlar om: reklamare på Madison Avenue, New York på sextiotalet.

Till slut gav vi upp. Surt.

När jag kom hem började nyheterna ramla in: ”Mad men” vinner Golden Globe för bästa dramaserie. Jon Hamm, ”Mad men”, vinner Golden Globe för bästa skådespelare. ”Mad men” får pris av Writers guild of America. Screen actor’s guild prisar ”Mad men”.

Så där höll det på. Surt.

Och så, för en månad sedan, upptäckte jag det. En av kanalerna, närmare nummer tio, hade köpt in ”Mad men”. Gissa om jag tänkte hänga på. Första torsdagskvällen satt jag längst ut på soffkanten. Ögonen vidöppna som kollekthåvar.

I morgon är det fyra veckor sedan avsnitt ett. Jag har verkligen försökt.

Det är snygg scenografi. Bra skådisar. Bara ett problem: ”Mad men” är så inihelvete TRÅKIG. Alla grabbar snackar som om de är på repmånad. Alla tjejer är hispiga, giftaslystna och/eller nymfomaner. Alla kedjeröker.

Demonstrativt. Till och med när de diskar.

Allt det där är säkert modigt i amerikansk tv, men jag vet inte. Det är som om Matthew Weiner viker sig femdubbel för att visa att sextiotalet inte bara var en annan tidsålder, utan en annan planet. Och att vår rökfria planet är så mycket klokare och bättre än planet 1960.

Och det är så TRÅKIGT.

Dessutom: har någon, en enda gång, nämnt ”Mad men” i ett enda samtal jag haft under den senaste månaden? Naturligtvis inte.

Har någon nämnt ”Sopranos”? Självklart.

Surt.