Michael Moore är killen som alla gillar

Har ni missat honom måste ni ha suttit insnöade i en av turistföreningens fjällstugor. Utan parabol.

Michael Moore. Han är på tv. På fredagskvällar. Och så är en nyöversatt bok på gång. Och så kommer en dokumentärfilm till biograferna. En dokumentär som så många gratistittare försökte smyga sig in till på filmfestivalen i Göteborg, att de fick lov att jagas ut med dansbandsmusik. Eller vad man nu använder för att skrämma iväg kulturjournalister.

Kulturjournalister, ja. Michael Moore är på varenda kultursida också. Och på kulturprogrammen i tv. Och i radio. Stoooora artiklar. Låååånga snuttar.

Michael Moore är kort sagt överallt. Hela tiden. Och alla gillar honom. En fjunig liten tjockis med skärmmössa.

Jag gillar honom också. Det är svårt att inte göra det. För hans politiska journalistik är inte av den sort man tvingas stå ut med i ombudsmannariket Pompösien.

Det betyder Sverige, för er som undrar.

Michael Moore är rolig. Han får politiker att själva märka hur ihåliga de låter. Han får storkapitalister att trampa i sina egna försäljningsfällor. Han får lobbykonsulter att begå den värsta dödssynden: att sluta le.

Michael Moore motbevisar helt enkelt den råttrövigaste av alla råttröviga journalistiska principer i ombudsmannariket Pompösien. Nämligen principen att den som är rolig inte kan ha ett seriöst budskap. Och att den som är seriös måste hålla på tråkigheten.

Varje svensk viktigpetter i medierna har en mamma. Varje sådan mamma måste ha broderat en väggbonad till sin välartade avkomma. Och på varje sådan bonad står det:

"Ju tråkigare, ju längre, ju långsammare, ju mer teoretisk, ju obegripligare, ju löjligare ord, ju gråare anslag - desto viktigare är din artikel".

Och nu sitter viktigpettrarna där under bonaderna på sina redaktioner och tävlar om vem som kan vecka pannan djupast.

Det är därför det är konstigt. Varför gillar plötsligt alla viktigpettrarna någon som, till skillnad från dem själva, har humor?

Men så förstår man. I USA ifrågasätter Michael Moore övertygelsen om att det egna landet är det bästa på jorden. Han tvingar fram självkritik och nyansering. Han utmanar fördomar. Men när samma program sänds i Sverige fungerar de tvärtom. För svenska viktigpettrar, som redan bestämt sig för att USA är skit, blir Moore en förstärkare av de korrekta fördomarna.

Kulturnissarna gillar Moore därför att han tycks bekräfta idén om att alla amerikaner är skjutgalna dumskallar. Som väljer den största idioten med det spattigaste avtryckarfingret till president.

Och bara de får sina älskade fördomar bekräftade står de till och med ut med en person som är rolig. Trots mammas bonad.