Dagens namn: Tomas
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Johan
Hakelius

Bränn alla bibliotek – för kunskapens skull

Jag hade en lärare i filosofi en gång som filosoferade fram tanken att det vore en Gudi behaglig gärning om någon brände ned världens alla bibliotek.

Grovt förenklat gick resonemanget såhär: en gång i tiden kunde en ambitiös människa samla i stort sett allt vetande i sin skalle. Verkligen ha pejl. Det måste ha varit underbart. Sedan dess har det forskats och tyckts och tänkts i århundraden och resultatet är en enorm mängd vetande.

Och det bara fortsätter. Mer och mer och mer.



Nu är det knappt möjligt för en ambitiös människa att ens ha hyfsad koll på ett litet specialiserat kunskapsområde. Detta, menade filosofen i fråga, är gravt deprimerande och leder till en allt mer idiotisk verklighet fylld av allt mer idiotiska människor. Det vore bättre att börja om. Bränn skiten.

Grovt förenklat, som sagt.

Jag var väl runt de tjugo och flinade lite överseende åt gubben. Vilken ledsam typ! Vilken kontrolldåre!

Så puttrade livet på. Tjugo år senare sitter man själv här och fingrar på tändstickorna.

Jag påstår inte nödvändigtvis att det är ett bevis för att man blir klokare med åren. Kanske är det tvärtom, och i så fall blir det ju bara svårare och svårare att inse det. Men hur det än förhåller sig med den saken begriper jag min gamle filosofilärare bättre nu.

Inte bara honom, förresten. Ta bibeln, till exempel. Rätt länge verkade det helt nipprigt av Gud att lacka ur för att Eva bet just i kunskapens frukt. Knappast god folkskolläraranda, eller hur? Men nu börjar man ana att han kanske hade en poäng.



Samma sak med Babels torn. Då begrep man inte alls varför människans skrytiga skyskrapebygge måste sluta med att alla stirrar på varandra, utan att förstå ett ord av vad någon annan säger. Men nu är vi där.

För det är precis så det känns. Den samlade kunskapen blir, tvivelsutan, bara större och större. Men den är bara samlad i teorin.

I praktiken gräver några specialister sig allt djupare ned i sina ensamma kunskapsgropar. Resten av oss kan i stort sett ingenting. Så vi bloggar för oss själva och stirrar undrande på varandra. Vårt gemensamma språk består snart bara av flatgarv åt rövlandningar i Wipeout och 140 tecken i Twitter. Inklusive mellanslag.

Åt detta får du gärna flina överseende. Vi ses om tjugo år.

Johan Hakelius

Visa fler