Alla dessa vajande kalsongkokonger

KOLUMNISTER

Jag stegade på trottoaren med ett Ärende, för ett sådant har man ju alltid nuförtiden, när de dök upp framför mig. Samma riktning, fast demonstrativt utan Ärende, som alltid när man är sexton-sjutton.

Det här var två killar, jeans på halv stång, lufsrufs i håren och gummi i lederna. En av killarna höll upp en mobiltelefon. Ur den strömmade musik. Det kan ha varit Pink Floyds ”Comfortably Numb”. Det kan ha varit något nytt som låter som ”Comfortably Numb”. Jag lyssnade inte, jag var för upptagen med att titta.

Killen vajade mobilen framför sin kamrat. Kamraten vajade också. De hade leenden så breda att man såg lyckan i nacken. De gick, de vajade, de log. Och de sjöng med. Där har ni en ögonblicksbild av manlig vänskap, mitt på ljusa dagen, mitt i offentligheten. En varm kram i rörelse.

Här någonstans skulle jag själv ha fått ett fånigt leende, kanske till och med fuktiga ögon, om det inte vore för person nummer tre. För ett halvt steg bakom killarna, snett till vänster, gick en tjej.

Jag såg henne inte först, antagligen därför att killarna inte verkade se henne. Hon hade en handväska över axeln. Den – väskan, inte axeln – var i svart plast och hade handtag av lika plastigt guld. Hon hade svarta leggings med ett par hål och kort kjol.

Först trodde jag att hon var på väg att köra om killarna, men det var hon inte alls. Hon hörde ihop med killarna. Det visade hon lika tydligt som de inte gjorde det.

Då mindes jag en diskussion i radion om den nya svenska filmen ”Man tänker sitt”. Någon påpekade, inte överdrivet försynt, att det började bli tröttsamt med alla dessa filmkillar som stufflar runt i sina självupptagna kalsongkokonger. Att alla dessa jägare och farväl falkenbergare borde sluta att uppfatta varje ömsesidig kontakt med kvinnor som en belastning. Att de borde lära sig att bygga relationer på något annat än spellistor och hur man tar ur en älg.

Bra sagt. Och på några sekunder hade den rörande scenen av manlig vänskap förvandlats till kollektiv skam.

Först efteråt slog det mig att världen är full av besvärliga brudar också. Det här kanske var en av dem. Kanske hade killarna inga problem med ”kvinnor”, utan bara med henne. Inte genusrätt, men fullt möjligt, eller hur?

Killarna svajade lyckorusigt av åt höger. ”Vart ska ni”, fräste tjejen.