Skamlös trivsel i den lilla idyllen

KOLUMNISTER

Jag hörde ännu ett sådant där reportage om ett ”gated community”. Vad ska vi kalla det på svenska? ”Stängslat område” låter för lantligt. ”Inmurat boende” för Kumla. ”Grindat samhälle” som något en rappare har gjort med en förort.

Kanske ”enskilt grannskap”? Som i ”enskild väg”. Det har den lite exklusiva klangen.

Ännu ett reportage om ett ”enskilt grannskap”, alltså. Vakter vid infarten, Disneylandigt boende, inget klotter, inga landstrykare. Några invånare intervjuades och var helnöjda. Reporterns underton var sorgsen, med en lätt dragning åt förakt.

Den här sortens boende brukade höra till de mer populära spökhistorierna om USA. En pendang till den om människor som ligger och dör på gatorna. Men nu gjordes det här reportaget i Sverige, för nu har det enskilda grannskapet kommit hit. Klart att reportern var skakad. Skötsamma medborgare stod där och var glada över att få vara i fred med andra skötsamma medborgare. I Sverige!

Så gör vi inte här.

Ja, ni kan begreppen: ”Segregation”. ”Rikemansgetto”. ”Solidaritet”. ”Jämlikhet”. Fast tonen i reportaget var varken särskilt politisk eller ideologisk. Den var mer

Horace-Engdahl-möter-

entusiastisk-läsare-av-Marklund-deckare.

Dålig smak, det var vad det handlade om. Högstatusboende har helt enkelt officiellt låg status i Sverige. Lite som när det kom ut att Alexandra Pascalidou flyttat från Rinkeby till Östermalm.

Sådant är pinsamt. Man ska åtminstone, som Pascalidou, ha vett att skämmas, inte trivas.

Och andra hållet med: För inte så länge sedan skrev en ekonomijournalist, uppväxt i flådiga Djursholm, en bok om att han i två år bodde i Tensta. Den resan jämställdes i hjältemod med Livingstones upptäckt av Victoriafallen.

Hög status. När dåvarande arbetsmarknadsministern Börje Hörnlund träffade en tjej i samma förort och naturligt nog sov där om nätterna, gav det också hög status.

Någonstans i botten ligger övertygelsen om att varje god svensk bör göra som Fantomen: gå på stadens gator som en vanlig man. Inte fixa det för bra.

Det är en rätt näpen omvänd snobbighet. Men de intervjuade i det där enskilda grannskapet har nog inte riktigt kläm på den. De bara trivs i sin lilla idyll. Helt skamlöst.

Vad ska man säga om det? Lyckans ostar, kanske.

FAKTA

johan.hakelius@aftonbladet.se

Johan Hakelius