En av Danmarks mest berömda pjäser heter ”Jeppe på berget”. Liksom mycket annat Danmark skryter med är den förstås inte heldansk, utan skriven av en norsk-dansk författare, Ludvig Holberg. Men huvudpersonen fångar ändå den danska folksjälen: Jeppe är en fet suput vars fru vänsterprasslar med klockaren. Själv somnar han i en gödselhög men vaknar ändå upp i tron att han är något riktigt fint.

En född förlorare med storhetsvansinne, alltså. Man skulle kunna säga att Jeppe är den danska motsvarigheten till vår Moder Svea, eller Englands John Bull: en nationalkaraktär fångad i en person.

En nyckelreplik i pjäsen är: ”Alla säger att Jeppe super, men ingen frågar varför?” Det är sådant som betraktas som djupsinne i vårt grannland, men för en svensk är svaret uppenbart: Jeppe super förstås därför att han är dansk. Däremot finns det andra frågor om danskar som verkligen är värda att fundera på.

I undersökning efter undersökning, senast från universitetet i Leicester, förklaras det att danskarna är världens lyckligaste folk. De är så omåttligt nöjda när de ska betygssätta sina liv, sitt land och sin danskhet att räkneorden stockar sig

i deras halsar, trots att de tränat på att säga ”fireoghalvtreds” och ”trehundredetreoghalvfjerdsindstyvende” sedan barnsben.

Naturligtvis börjar resten av världen genast att spekulera i vad den där lyckan kan bero på.

Är det wienerbröden och pølserna?

Är det Tuborg och hasch?

Kan det faktum att bara en fjärdedel av landets trivsamt mulliga och gemytligt guttural-språkiga invånare faktiskt är danskar, ha något med saken att göra? (De andra tre fjärdedelarna, dryga 13 miljoner, är som bekant grisar i industriell produktion).

Frågorna tycks aldrig få något riktigt svar. Kanske beror det på att de är fel ställda.

För det är märkligt att ingen, under alla dessa år, påpekat det uppenbara: lycka är inte bara en fråga om vad ens liv innehåller. Lycka beror också på hur högt,

eller snarare hur lågt, man sätter ribban. Med låga förväntningar och dålig fantasi kan man bli omåttligt glad åt minsta bekvämlighet. Som en sittplats i en gödselstack och en flaska ljummet öl.

Jag påstår inte att det är vetenskapligt bevisat att danskarnas obegripliga lycka är en följd av att de saknar kvalitetskrav och ambitioner. Jag vill bara, i all vänskaplighet, påpeka att det skulle förklara mycket.

Det skulle också innebära att vi inte behöver tycka synd om dem när de förlorar på lördag. De reser sig säkert ur nederlaget med samma lyckliga vrångbild av att vara vinnare som Jeppe ur sin dynghög.