Farsor drömmer också om flykt

KOLUMNISTER

Fars dag i morgon. Jag undrar hur många farsor som den senaste veckan har suttit på bussen, mellan dagishämtning och spagettiköp, och fantiserat om att de är Clint Eastwood. Tomtuggat på en icke-existerande cigarill. Gjort en svepande gest med ponchon för att frilägga pistolkolven, när det är dags att kliva av.

Fast det inte är en poncho, utan något fjolligt vildmarksartat i Goretex.

Och ingen pistolkolv, utan en mobiltelefon.

Jag tror faktiskt att farsor fantiserar, precis som vanliga människor.

Precis som Dr Hooks och Marianne Faithfuls Lucy Jordan: ”At the age of thirty-seven she realised she’d never ride through Paris in a sports car with the warm wind in her hair”.

Det är få som flinar åt Lucy Jordan och det är inte bara därför att det slutar med sammanbrott och toktaxi. Lucy är en av alla dessa bitterfittor som blir ”hyllade” teaterpjäser, filmer och romaner. Här finns en skillnad.

Fantiserande kvinnor som undrar över hur det blev som det blev är hjältinnor. Män som gör samma sak är ömkliga. De borde skärpa sig.

”Bitterkuk” är bara ett skällsord.

Just det, säger ni. Könsrollerna är lika mycket ett fängelse för män som för kvinnor. Därför måste de upplösas, sprängas, avskaffas, dekonstrueras – bli lika för alla.

Vid sidan av att det kanske inte vore en entydig välsignelse om HELA mänskligheten uppmuntrades att odla sin bitterhet mot världsalltet, finns det ju ett problem med det där. Det är inte sant.

Det ligger i själva könsanalysen att det är okej för Lucy Jordan att fantisera om öppna sportbilar i Paris. Det kommer aldrig att vara OK för farsor att fantisera om att vara Clint Eastwood. Farsor kan möjligen få fantisera om att vara Bengt Westerberg. Om de fortsätter att byta proppar och rensa avlopp.

Nu tror ni kanske att jag tycker synd om farsorna. Det gör jag inte. Jag tycker synd om mammorna, som får sig itutat att det finns något progressivt och rebelliskt i att vara missnöjd. Som får veta att de har en ursäkt att vara bittra, bara för att de råkar vara kvinnor.

Fars dag i morgon. Jag tycker vi kan använda dagen till att minnas att alla har krossade drömmar och flyktfantasier. Även män. Till och med farsor. För det kan de få vår medkänsla. Vår respekt förtjänar de i den mån de skärper sig. Det är en ganska bra princip.