Det verkar som om alla blivit Mullvad

KOLUMNISTER

Minns ni hur ”Det susar i säven” börjar? Det är vår och Mullvad städar och vitkalkar sin lilla håla. Men till slut värker det i armarna och pälsen är full av krita, så Mullvad häver ur sig ett kraftuttryck, lämpat för späda öron. ”Dra åt skogen!” tror jag att det är.

Han gräver sig upp ur sitt hem, ut i solen. Där står han och plirar förundrad.

Kanske är det bara jag, men verkar inte alla vara Mullvad nu? Här är några av de senaste veckornas ”nyheter”:

Dyrare mat är ofta godare, kanske till och med bättre, än billigare mat.

Verbala människor med god utbildning och vana att hantera byråkratier tar sig lättare fram i vår ransonerade sjukvård än de som inte är verbala, välutbildade och som saknar vana av byråkratier.

Rika människor tjänar mer än fattiga.

Man kan gå ned i vikt om man äter förståndigt och motionerar.

Rätt många fik och frisörer fifflar med momsredovisningen.

Det är antagligen ofint att tala i mobiltelefon under Nobelmiddagen och de som är bjudna bör inte spontant ställa sig upp och hålla tal.

Barack Obama, president i Amerika, ansvarar för amerikanska krig.

Påven står bakom den katolska kyrkans lära. Påven är alltså katolik.

Jag antar att det finns något sympatiskt med en mänsklighet som står och plirar förundrad över nyheter av det där slaget. Men det är samtidigt omöjligt att inte fundera på vad det är som har hänt.

Det finns ju något slags vag allmän uppfattning om att vi lever i en allt mer cynisk, förslagen och hårdhudad tid. Att idealen är döda och att inget är otänkbart. Men att döma av vad som klassas som nyheter är det snarare tvärtom. Vi lever uppenbarligen i en oskuldens tid. Inget är självklart eller trivialt, allt är förunderligt, nytt, fantastiskt och i behov av en rubrik och rejäl nyhetsgrafik.

Jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till en sådan värld av oskuldsfulla, plirande idealister. Denna vecka måste de, bland mycket annat, ha förundrats över det faktum att Barack Obama anlände till Oslo med flygmaskin, snarare än ridande på en åsna som trampade fram på en bädd av palmblad.

Tills vidare tror jag att en beskyddande tillgivenhet är den rimligaste hållningen. Ungefär på samma sätt som man känner för Mullvad, hundvalpar, Agneta Sjödin och sälungar.