Surdegen – det enda som inte är till salu

KOLUMNISTER

På kort tid har vi fått två flådiga bagerier som bara ligger ett kast med liten jäst härifrån.

Eller två flådiga och ett tredje som vill vara flådigt, för att vara precis.

Det sistnämnda gör helt okej bröd, men saknar stylister, varumärkesstrateger, scenografer, eller vad det nu är som för dagen strör det avgörande pärlsockret på veteflätan.

De andra två, däremot, har allt. Ett har heltäckande golv i guld.

Antagligen inte riktigt guld, men kanske mässing. Åtminstone mässingsfärgat stål i en så varmt övertygande ton att man knappt vågar sätta ned sina slafsiga vinterfossingar.

Konkurrenten har fräsig personal med svarta näsdukar knutna om huvudet och en ägarinna vars bakbok ligger på topplistorna. Båda har givetvis det viktigaste av allt. Det som skulle göra dig persona non grata om du verkligen kastade något så vulgärt som jäst på bageridörrarna: surdeg.

I Chicago på råvarubörsen handlas det med nästan allt. Min favorit är att­läsa noteringarna för optioner i "pork-bellies", sidfläsk, på ett ungefär . Men inte ens i Chicago handlar de med surdeg. Det är förvånansvärt, märkligt, häpnadsväckande.

Tills man förstår varför. Det är visserligen sant att det borde finnas en förmögenhet att tjäna. För surdegar är verkligen gamla surdegar. Man gör en originalsats, använder en aning i baket, fyller på och använder samma surdeg igen. Bak efter bak, år efter år, decennium efter decennium. Ju äldre surdeg, desto finare: Ett bageri i San Francisco skryter med att de använt samma deg sedan Guldruschen 1849.

Särskilt gamla fina surdegar blir adlade. Delar av dem skickas runt i världen på senkommen Grand Tour för att beundras. Nyfödda, proletära surdegar kan bara bubbla underdånigt och sukta efter att hamna i surdegens adelskalender, genom att få låna några mjölksyrebakterier av den gamla nobiliteten.

Och det är därför ingen kursar surdeg, ens i Chicago. För i en tid när allt är till salu, inklusive människor, står surdegen över sådana vulgariteter.

Den har aldrig haft någon fransk revolution. Den må svälla, men håller på formen. Surdegens klassamhälle är fortfarande av den gamla goda sorten, innan pengar kunde ge vem som helst status. Vet ni, förresten, vad flådiga bagare kallar sin originalsurdeg? De kallar den "mother". Man säljer inte morsan.

FAKTA

Veckans läxa:

Lär dig något intressant. I dag, julleken filipin: sv.wikipedia.org/wiki/Filipin

Och förresten:

... lyckades inte Obama och Reinfeldt rädda världen och ta politisk kontroll över vädret i Köpenhamn. Nu vill facket att de istället ska hålla toppmöte för att rädda den mångåriga förlustmaskinen Saab, verksam på en marknad med gigantisk överproduktion. Jag antar att det, jämförelsevis, är att betrakta som ett slags tillnyktring.