Prylarna – det är de som skapar ett hem

KOLUMNISTER

Annandag och runt om i landet öppnas luckorna till överskåp och skrubbar som Gud glömde. Runt om i landet stuvas det om i lämningarna därinne, i jakt på ytterligare någon kubikdecimeter. Någonstans måste även årets oanvändbara klappar lagras.

Så här dags på året har vi alla blivit prylskeptiker. Skulle Folkrörelsen Köpstopp ringa på i dag med ett tummat upprop, skulle vi alla förläget skjuta undan leksakshögarna med foten och famla efter bläckpennan.

Det där är den korta vågen, säsongsvariationen, men så finns den långa vågen, trenden.

I år var trenden prylskeptisk från början. Inte så det märktes på försäljningen, förstås, men väl på snacket. Mycket ”man borde” och många ”hålla igen”. Världens snara undergång och vår allmänt ohållbara existens.

Men jag köper inte riktigt köpstoppet. Och jag ska förklara varför.

För inte så länge sedan träffade jag en tjej som hade köpstopp. Det berättade hon först. Sedan berättade hon att hon just hade köpt sig en stund i en ”bod-pod”. Det är ett jättestort ägg som du kryper in i. När du kryper ut vet ägget precis hur stor del av dig som är kroppsfett.

Det är det här jag har problem med. Köpstopp leder ju sällan till att folk knyter en snusnäsduk kring limpmackan, hänger knytet på en stör och ger sig ut att luffa längs landsvägen. Köpstopp är oftast så modernt och formgivet att det skulle kunna kursas på Nordiska Galleriet. Och någonstans i köpstoppstiraden dyker nästan alltid ord som ”digitalt”, ”streama” och ”nedladdning” upp.

Det är bara stopp för riktiga saker som behöver gömmas i överskåp.

Själv har jag tillräckligt med böcker för att kunna bygga en ringmur kring kvarteret. Jag har nog med dvd-fodral för att göra en konstgjord ö i havet utanför Dubai. Jag har ljusstakar och mattor. Till och med gardiner. Jag vet att jag borde skaffa mig en lövtunn dator i stället. Skala av till rena innerväggar och fritt ljus, fnysa åt ”prylar” och leva fiberoptiskt.

Men, se, det tänker jag inte göra. För det fina med prylar är att de tillsammans blir ett hem.

När grannarna en dag klagar på lukten och de bryter sig in i min lägenhet, hoppas jag att de hittar mig under högar av böcker, dvd-fodral och papperstidningar.

Inget vore sorgligare än att de hittar mig sittande i ett intet, med en streamande dator i knät.