Klimatprofeterna hotar med fel ord

KOLUMNISTER

Om vi nu ska prata om alla fel som dysterkvistarna med sin globala uppvärmning gjort – och det ska vi ju – varför inte börja från början? Och i början var, som bekant, ordet.

På originalspråk kallar de det ”carbon footprint”. Jag tror att den officiella svenska översättningen är det aningen tristare ”kolspår”.

Hur som helst är tanken att kolspåret ska vara så litet som möjligt, eftersom den som lämnar stora kolspår efter sig ansvarar för stora utsläpp av växthusgaser.

Den goda människan lämnar små kolspår. Helst inga alls. Då är man en ädel människa som försvinner spårlöst.

Redan där begriper man problemet. Man begriper i och för sig också hur det är tänkt. Det är tänkt ungefär så att jorden är en fin, vit heltäckningsmatta och det är ohyfsat att trampa in på den med leriga kängor.

Det är en städad övre medelklassmetafor. Men människan föddes inte med espressomaskin och autogirering till Greenpeace. Människan föddes med vetskapen om sin egen oundvikliga död och därför en längtan att bli ihågkommen.

Hur många historier har man inte hört om renoveringar av gamla kåkar, där man i en vägg hittar meddelanden från byggare, döda sedan hundratals år? Hur många fula möbler står inte i hem runtom i Sverige, därför att de är spår efter tidigare ägare och har ”affektionsvärde”? Och alla dessa porträtt och byster, skulpturer och fotografier, som försöker besvärja döden. Vad är tanken med alla runstenar och vikingarnas klotter i Hagia Sofia i Miklagård?

Vad ville grottmålare som tryckte sina färgkladdiga händer mot stenväggen, om inte lämna spår?

Det finns 3,6 miljoner år gamla fossilerade fotspår av tre människoliknande varelser, utanför Laetoli i Tanzania. Min gissning är att de tre skulle ha blivit ganska malliga om man hade kunnat förklara för dem att deras fotspår – footprints – skulle göra dem ihågkomna efter mer än tre miljoner år.

Antagligen skulle de ha börjat trycka sina håriga fossingar överallt, med tidigare okänd högtidlighet.

För så fungerar vi människor. Vi vill inte försvinna spårlöst.

Det betyder förstås inte att vi vill elda upp jorden. Men det vi talar om är inte den omtvistade domedagsvetenskapen, det vi talar om är val av ord. Att be människor att gå spårlöst förbi är ett dåligt val av ord.