Det tär på krafterna att alltid vara vilse

KOLUMNISTER

Med jämna mellanrum talas det arbetarklass. Det blir alltid besvärligt, redan från början.

Anthony Hopkins som den perfekte butlern Stevens.
Anthony Hopkins som den perfekte butlern Stevens.

Det händer att de samtalande försöker låtsas som om det inte står en elefant i rummet, men förr eller senare tröttnar elefanten, höjer snabeln och trumpetar ut det oundvikliga: ”Men vilka är arbetarklassen, då?” I det ögonblicket slår traversen i glasväggen och allt blir oreda.

Det är inte det att det är omöjligt att tråckla ihop en hyfsat trovärdig definition av arbetarklass, om man nu vill. Men man hör på tonen att hela poängen med diskussionen går förlorad när man tvingas börja där. En riktig arbetarklass ska vara lika självklar som en limpmacka eller en gaffeltruck.

Bara en kulturskribent skulle börja diskutera definitionen av en gaffeltruck om han ombads köra den. Men ”arbetarklass” är luddigt för alla.

Ingen vet sin plats längre.

När romanen ”Återstoden av dagen” blev film, med Anthony Hopkins som butlern Stevens, vet jag inte hur många ömkande diskussioner jag hamnade i. De handlade ständigt om samma sak. Hur sorgligt det var att Stevens vägrade att utvecklas. Hur beklämmande det var att se honom upprätthålla ordningen, att inte våga ifrågasätta sig själv och sin chef. Det skakades medlidande på driftiga och företagsamma huvuden, vana att tänka utanför ”boxen”.

Jaha, och hur lyckligt och harmoniskt är ditt liv, då? tänkte alltid jag.

Exakt hur tillfredsställande och meningsfullt känns det att vara så framåt och kreativ att man har fått förtroendet att marknadsföra en ny läsk eller skriva pressmeddelanden åt en minister? Hur stimulerande känns det att fäkta med både näbb och klor för att inte halka bakåt? När var du nöjd senast?

Ingen vet sin plats längre. Och det tär på krafterna att alltid vara vilse.

Det är klart att om man fick välja plats skulle man hellre ha butler än vara butler. Men oavsett var man vilar finns det ett värde i att inte alltid behöva skapa sig själv. Att inte ständigt känna att man borde vara någon annanstans och någon annan person. Att veta sin plats. Som Stevens.

Det finns ett fåtal saker man ännu kan säga som får folk att skruva på sig och en del att nästan ta till knytnävarna. Att de flesta skulle må bättre av att veta sin plats är en sådan sak. Jag tror jag ska börja säga det lite oftare.

FAKTA

Citatet

”De flesta genier, män som kvinnor, har haft befängda åsikter.”

Evelyn Waugh

Veckans läxa

Lär dig något intressant.

I dag: Tvåltillverkning.

http://en.wikipedia.org/wiki/Soap#Soapmaking

Och förresten

... kan den som vill fortfarande utbilda sig till butler. Den bästa skolan finns i Dulwich och startades av den nyligen bortgångne Ivor Spencer, professionell toastmaster. Inträdeskrav för en sexveckorskurs är en ”hygglig utbildningsnivå”, två mycket goda tjänstgöringsbetyg, skjorta, slips, mörk kostym och 5 376 brittiska pund.