Ett land fullt av hus där man inte vill bo

KOLUMNISTER

Jag har åkt en hel del tåg på sistone och det roliga med att åka tåg är utsikten.

Det är förstås mycket natur och det går ju bort. Att åka förbi natur är som att stirra sig igenom en bokhylla med instruktionsböcker på kinesiska. Rent teoretiskt skulle man kunna läsa de där böckerna. Man vet att de innehåller en fasligt massa intressanta saker. Åtminstone för den som äger grejerna som böckerna instruerar om. Åtminstone för den som talar kinesiska. Åtminstone för den som orkar koncentrera sig.

Storslagen natur kan förstås vara snygg, även för en naturanalfabet. Ungefär som en vacker handskrift på arabiska. Men – skärp er nu – storslagen natur i Sverige?

Gran. Gran. Mera gran. Kulle. Träsk. Här och där en hög kust och ett fjäll.

Då kan man tänka, i 500 meter, ”Det där är NÄSTAN som Highway 1”, eller ”Det där PÅMINNER om Klippiga bergen. Lite grand. Om man kisar.” Nej, naturen går bort. Det är kåkarna som är behållningen.

Det roliga med att åka tåg är att syncentrum matas med en oändlig mängd hus som man inte vill bo i. Det finns hur många som helst.

Man kan tuffa genom småländsk granskog och plötsligt blir det en liten glänta och där står ett deprimerande Slas-ruckel. Man hinner se en potatisgrep, några trasiga tegelpannor och en överbliven bit av korrugerad plåt som antagligen täcker en vattenpump.

Där vill man inte bo.

Man kan ånga genom slättlandskap och där på en åker står en mexitegelvilla som dignar under en hemsnickares kärleksfulla omsorger. Glaciärer av tryckimpregnerat trä kalvar plankor över lervällingen, det är badtunnor, flådiga markljus, murade grillar och handsmekta gärdesgårdar.

Där vill man inte bo.

Man åker förbi hyreskaserner som skulle uppröra skönhetsrådet i Kirgizistan och radhus i färger som Gud inte glömde, men önskar att han kunde.

Där vill man inte bo.

Det funkar till och med om man får se ett verkligt fint ställe. Då är det bara att minnas att det ligger alldeles för nära tåget.

X2000 på tomten? Tror inte det, va.

Där vill man inte bo.

Och sedan, när man sett alla dessa ställen man inte vill bo på, när man tackat nej till torp, kasern, herrgård och lada, då kommer det fina. För då kommer man hem.

Där vill man bo. Och det känns bättre än någonsin.