”Båtfolket” får mig att känna mig nykär

KOLUMNISTER

Det speciella med nykära är inte att de pussas offentligt. Det gör många andra också. Det speciella är inte ens att de pussas oftare i offentligheten än de flesta. Nej, det speciella med nykära är att de pussas på ett särskilt sätt.

Vi vanliga pussare kan foga in våra kyssar i den allmänna vardagen. Det är inte märkligare än att gå ut med soporna, eller att leta igenom fickorna efter ett försvunnet busskort.

Vilket inte alls betyder att det inte är trevligt och fyllt av känsla. Det betyder bara att för oss är pussandet inte något som är skilt från resten av världen. Inte någon överjordisk aktivitet, utan en del av det löpande livet.

För nykära är däremot pussandet något som kräver att man lämnar vardagen, eller till och med världen. Man ser det tydligt på dem. Deras blickar är simmigt avlägsna på ett sätt som antagligen ger ficktjuvar rysningar av vällust.

Det finns andra exempel på situationer när folk går in i sin egen lilla värld. Motsatsen till pussande, till exempel. För när folk börjar gräla offentligt glömmer de också bort allting runt omkring. Det är därför det är så intressant att titta på andra som grälar. Det spelar ingen roll om vad. I själva verket är konflikter som man inte har det minsta att göra med mycket roligare än sådana man själv är indragen i.

Just nu pågår till exempel en stor offentlig konflikt om sjölagstiftningen. Har jag förstått saken rätt tänker riksdagen helt enkelt föra över lagstiftningen för bilar till båtarna, åtminstone vad gäller promillegränser och sådant.

För mig, som inte ens sett en enda av ”Göta kanal”-filmerna, är alltihop teoretiskt. Men av tonläget förstår jag att här pågår en riktig holmgång.

”Båtfolket” – som jag tror att de kallas, med risk för att förväxlas med asiatiska flyktingar – är ursinnigt. För det är en helt annan sak att köra båt, än att köra bil. Lagstiftarna, å andra sidan, verkar tycka att det är precis samma sak.

Jag har ingen aning om vem som har rätt, men jag följer med stort intresse den för mig obegripliga debatten. Den får mig verkligen på gott humör. Jag är inte alldeles säker på varför det är så.

Kanske är det helt enkelt befriande med människor som kan glömma världen omkring sig.

Och nykär kan man trots allt inte vara i evighet. Men förbannad kan man vara hela livet.