Republikaner behöver inte använda sin hjärna

KOLUMNISTER

Det brukar lite högtidligt kallas ”det ­offentliga samtalet” och av det får man känslan av att det angår oss alla. Till skillnad från privata samtal, alltså, som kan vara nog så spännande, men som vi inte har att göra med.

Men nu är det ju en gång så att det man ”får känslan av” inte alltid är fallet.

Ibland är det till och med så klurigt att saker och ting kallas något visst, för att maskera att de i själva verket är något annat.

Jag börjar misstänka att allt fler ”offentliga samtal” inte alls är offentliga samtal. De är tvärtom djupt

privata samtal. Det enda

offentliga med samtalen är det triviala faktum att de trycks och kablas ut i miljonupplaga. Alla som sett förnedrings-tv vet att även det mest genant privata kan göras offentligt i den meningen.

För att ta ett aktuellt

exempel. I förra veckan var tidningarna fulla av ni vet vad. Ni vet vad gjorde en del journalister knottriga av obehag. För att hantera sitt obehag använde de kultursidor och ledarsidor och kolumner i Dagens Nyheter, den här tidningen, Expressen och så vidare, åt att tala om precis hur knottriga av obehag de var.

Det är klart att man kan argumentera för republik. Det är till och med enkelt. Allt man behöver är några färdiga slagord. Det finns inga krav på kunskaper eller egen tankeverksamhet. Ska man däremot argumentera för monarki krävs både tankeverksamhet och helst en del historisk kunskap.

Kanske var det därför så många artiklar om det hemska med ett kronprinsessebröllop blev så privata. Slagorden tar bara ett par rader, sedan måste resten av artikeln fyllas med något. Och det som kom var vittnesmål. En slags ­bekännelselitteratur där författarna berättade om sina personliga och privata våndor, om sina känslor av hat, avsky, förakt och ilska.

De listigare blandade in en och annan provokation, eftersom de visste att det ger argsint respons. Då kunde de argsinta svaren kommenteras dagen efter, som ett tecken på att provokatören var en modig sanningssägare.

Precis som Strindberg och Dawit Isaak.

Så förvandlar man osmälta känslor till fina samhällsproblem.

Allt detta var förstås fascinerande att följa. Det är ofta inblickar i andras psyke. Men det var inget offentligt samtal. Snarare en konferens för mentala blottare. Och konferensen växer.