Inga politiker ska få tafsa på min lycka

KOLUMNISTER

Bruttonationalprodukt. Redan där är det kört.

Brutto-national-produkt.

Varje led i sammansättningen luktar Stalins mustasch. ”Älskling, hur är det med bruttonationalprodukten?” ”Inte fan vet jag, jag har varit ute och vänt flödet i Volga.” För några dagar sedan publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet. Jag har sett en och annan försiktigt positiv nick om den artikeln. Jag förstår varför.

”Prioritera lycka framför BNP” var rubriken.

Poängen, lite förenklat, var att det här med BNP är lika användbart som en motbok eller ett par damasker. Nu, när vi väl har mat för dagen, tak över huvudet och en Iphone, blir vi inte gladare av mer pengar. ”I Sverige”, skriver författarna, ”har den upplevda lyckan inte ökat nämnvärt sedan 1980-talet, trots att vi sedan dess har haft en kraftig ekonomisk tillväxt.” BNP, citerar de gillande Ted Kennedy, ”mäter allting, förutom de saker som gör livet värt att leva”.

Själv är jag tillräckligt mycket gladare än på åttio-talet för att kunna nämna det, men visst vill man nicka lite medhållsamt? Att spontant välja bruttonationalprodukt före lycka är ett tecken på att man behöver medicinering, eller är anställd på Dagens Nyheters ledarredaktion.

Och ändå. Det brukade bara vara folk i fårskinnsväst som sa sådant där. Nu gör alla det. Liberaler skriver böcker om lycka, konservativa filosoferar om lycka och socialister sitter säkert i en cykelkällare och författar upprop om lycka.

Det är här min nickning övergår i en skakning.

Alla vill vi förstås vara lyckliga. Helst lyckligare. Vi vill också vara älskade, snygga, roliga och bra på vattenskidor. Men vill vi för den skull ha ett snygghetsdepartement? En vattenskidsminister?

Fundera på vad de gjort med BNP. Låt oss kalla den ”pengar”, för enkelhetens skull. Pengar är kul. Bara två saker kan göra pengar tråkiga: att man inga har, eller att politikerna har dem. Hur många älskar Försäkringskassan? Hur många anser att årets höjdpunkt är att läsa sitt pensionsbesked?

Vad tror ni händer om vi ger politikerna ansvar för lyckan också?

Det är just därför att bruttonationalprodukt är ett stalinistiskt klantmått, som det är så väl lämpat för politiken. Först när politiker börjar lägga sig i ”de saker som gör livet värt att leva” har vi verkligen skäl att bli olyckliga.