Kolumn

Johan Hakelius

Klart att dataspelens våld ger moralpanik

KOLUMNISTER

Det kom en forskningsrapport. Jo, jag vet hur trist det låter, men livet är inte troschocker, styckmord och Börje Ahlstedt allena. Bit ihop.

Det kom alltså en forskningsrapport. Avsändarna fanns på Karolinska institutet och tidpunkten var strax före nyår. I rapporten hävdades det att det nu finns belägg för att barn som sitter och mördar folk i dataspel hela dagarna kan påverkas av det. De kan få svårt att kontrollera sin aggressivitet, de riskerar att utveckla bristfällig empati och att inte förstå moraliska resonemang.

No kidding.

De flesta kommentarerna till rapporten har varit hånfulla. Några har slagit ned på detaljer. Så här ungefär: ”Det stämmer inte att spelet MegaMurderRapeChallenge43 ger poäng för att först våldta kvinnor och sedan skjuta dessa i huvudet med hagelgevär. I själva verket ges poäng för att skjuta kvinnor i huvudet med bazooka och först DÄREFTER våldta dem. Åter igen leder ren okunnighet och vandringssägner till moralpanik.”

Just det där med ”moralpanik” har återkommit. Gång på gång. Det är samma gamla visa, säger kritikerna. Minns videovåldsdebatten. Och den hemska kiosklitteraturen. Och dansbane-eländet. Ständigt denna löjliga moralpanik.

Det fanns en tid när jag skulle ha stämt in. Men den tiden är förbi. Nu för tiden förstår jag inte alls hur man kan tro att människor förblir helt opåverkade av att leka tortyr, mord och lemlästning. Gång, på gång, på gång. Än mindre varför de vill göra det.

Jodå, jag vet att det inte är på riktigt. Men jag vet också att tjusningen ligger i att det är tillräckligt bra gjort för att det skulle kunna vara på riktigt. Varför skulle just denna form av realistisk teater gå rakt igenom en människa alldeles spårlöst?

Det fattar jag inte.

Om man säger så här: Om jag hade en inneboende tonåring som med simmig blick sköt folk i huvudet på skärmen. Dag ut och dag in. Gång, på gång, på gång. Som hackade och sparkade och bröt nackar och stampade ut hjärnor. Med metodiskt lugn. Som kom släntrande till middagsbordet med oseende ögon. Som slängde i sig maten, grymtade något och gick in på sitt rum igen. Stängde dörren och fortsatte.

Hugg och stamp och kross och slit.

Om jag hade det så, vore det inte rimligt att få moralpanik då? Och i så fall, varför är det löjligt att bry sig om andras tonåringar?