Kolumn

Johan Hakelius

Sen blir vinnarna ännu mer vinnare

Läs Johan Hakelius krönika

KOLUMNISTER

Ni har säkert hört om mätningarna som görs ett litet tag efter ett val. De som går ut på att fråga folk vad de röstade på i valet som varit. De ger alltid samma resultat: vinnaren blir ännu mer vinnare än vinnaren faktiskt var. Annorlunda uttryckt: folk som i själva verket röstade på något annat uppger att de röstade på vinnaren.

Det påstås att det inte är en fråga om ren lögn. Det sägs handla om längre och finare ord som ”självsuggestion”: folk har faktiskt intalat sig att de röstade på vinnaren, snarare än förloraren.

Det är märkligt, för vi är alla kulturella amerikaner nu, de smetiga filmerna står som spön i kabelmodemen och har filmerna något gemensamt, så är det att lära oss att hålla tummarna för förloraren. Amerikanerna har till och med en adelstitel för den sortens hjältar: underdogs. Jag tror inte att en svensk motsvarighet riktigt finns. (Underhund? Det för tankarna till slängkappa och superkrafter. Underlägsen hund? Lismande och pinsamt.

Strykpojke? Låter som något man kan få rut-avdrag för.) Det är helt enkelt som vanligt. Konsten speglar inte verkligheten, utan bygger sin egen lilla drömvärld. I verkligheten gillar vi vinnare. På låtsas gillar vi förlorare.

Å andra sidan. Amerikanska underdogs kan se väldigt olika ut, men de har ett drag gemensamt: de vinner till slut. Om de så är förlorare i en timme och 37 minuter, kan man ta gift på att de är vinnare i den sista och trettioåttonde minuten. Och de som har varit vinnare i en timme och 37 minuter får lika ofelbart tillbringa den sista minuten ensamma i ett hörn av bildrutan, med sammanbitna käkar och åskmoln över skulten.

När man tänker efter finns alltså inget konstigt alls.

Alla amerikanska filmer hyllar egentligen vinnare. Det är bara i början vinnarna är förlorare. Det måste ju finnas något att berätta och förlorare verkar dessutom så uppenbart mänskliga och därför lätta att sympatisera med.

Fast då är vi tillbaka. Då borde vi väl ha lätt att sympatisera med valförlorare också?

Något lite lätt murket lurar här. Eller så har vi helt enkelt upptäckt att i verkligheten är vinnare inte nödvändigtvis arroganta skitstövlar. Tvärtom är de

ofta trevliga och mänskliga. Verklighetens förlorare, däremot, är skälet till att någon en gång uppfann nummerpresentatören.