Politiker skapar sin egen sysselsättning

KOLUMNISTER

Inget är så hjärtknipande som en marginaliserad minoritet, så låt oss uppmärksamma en sådan: de som ligger vakna om nätterna och oroar sig för ”den framtida sammanhållningspolitiken”.

Medge att det låter viktigt. Det är trots allt oftast bättre om saker håller ihop. Inbundna böcker är trevligare än lösbladssystem. ”Kärnfamilj” klingar bättre än ”splittrad familj”. Universums expansion kan bli slutet för oss alla.

Framtidsutsikterna för sammanhållningspolitiken borde med andra ord vara goda. Frågan är bara vad den handlar om.

Gårdagen gav tillfälle att ta reda på saken. Från klockan 10 till klockan 15 kunde vi ha suttit framför våra datorer och följt en direktsänd hearing i ämnet.

Jag skriver ”kunde”, för inte heller jag följde sändningen. Jag har ett arbete att sköta. Men om man läser bakgrundsinformationen på näringsdepartementets hemsida får man en aning om innehållet:

”EU:s sammanhållningspolitik har som mål att bidra till ekonomisk, social och territoriell sammanhållning inom EU. Den syftar till att minska regionala skillnader och ojämlikhet mellan människor.”

Och sedan det väsentliga: ”Dess främsta instrument är strukturfonderna och sammanhållningsfonden, som omfattar drygt en tredjedel av EU:s budget eller cirka 350 miljarder euro och utgör ett verktyg för hela EU och Sveriges arbete med att skapa hållbar regional tillväxt.”

Sammanhållningspolitik innebär alltså att europeiska politiker käbblar om hur de ska dela upp sitt rövarbyte. En genuin minoritetsfråga, med andra ord.

Det som ändå gör det värt att uppmärksamma sammanhållningspolitiken är att det inte är något särskilt med den. Precis så här ser modern politik ut. Politiker sysselsätter sig med problem de själva hittat på. De är aningen bättre på att uppfinna problem än på att lösa dem, så det saknas aldrig jobb. Och kring dem flockas bidragssugna lobbyister, som försöker se tillräckligt glåmiga ut för att göra sig förtjänta av en dusör. Det är en självspelande evighetsmaskin.

När Cincinnatus blev kallad att hålla samman ett hotat Rom tog han på sig uppgiften, löste problemen och avgick 16 dagar senare. Hans bidrag till ”hållbar regional tillväxt” var att återvända till sin plog. Jag nämner det bara som en påminnelse om att det finns en annan europeisk tradition