Kolumn

Johan Hakelius

Tänk att få avslöja det alla redan vet

KOLUMNISTER

Det finns alltid en scen som är ”ögonblicket”. Det spelar ingen roll om huvudpersonen är kriminalkommissarie, journalist eller rättsläkare. ”Ögonblicket” finns där. När det funkar är det en bra scen. Man kan komma på sig med att själv hålla andan, fast man bara är publik. Spänningen byggs upp, något glimmar till i huvudpersonens ögon, han eller hon rafsar i pappershögarna som verkat meningslösa förut och så ...

Ögonblicket. Förlösningen. Allt faller på plats.

Så är det i thrillern, men sällan i verkligheten. I verkligheten är ögonblicken av insikt inga ögonblick. De är utdragna till långa ko-gloende eoner som hotar att förvandla hornhinnan till kräppapper. Långsamt, mycket långsamt, formar sig något slags halvtaskig idé om hur ditten och datten hänger samman. Vid det laget är föremålet för insikt, vad det nu må vara, så uttjatat att dramatiken för länge sedan packat och dragit till Tunisien.

Det är det som gör ”granskande journalistik” så imponerande. Sådan utövas mestadels av vuxna människor. Det finns ingen anledning att anta att de är mindre erfarna än genomsnittet, snarare tvärtom. Ändå lyckas de hålla kvar ”ögonblicket”. De får alltid en plötslig insikt. Det är alltid något som ”avslöjas” med ett hastigt ryck i den magiska manteln. De blir lika ivriga oavsett vad de kommer på.

Som i ”Uppdrag gransknings” Ikea-program. Ögonblicket i just detta exempel var den plötsliga insikten att Ingvar Kamprad är snål. Han vill inte ens betala mer i skatt än han måste.

De flesta av oss trodde nog att vi redan visste att Kamprad avskyr att betala för något i onödan. Varför han skulle göra ett undantag för skattmasen, till skillnad från leverantörer av spånplattor, är svårt att begripa. Men reportrarna gjorde vad de kunde för att smitta oss med känslan av plötslig insikt. En underton av att sparsamhet är en synd gentemot staten, kröp in i reportaget. Alla kronor är egentligen Anders Borgs.

Men kontentan var ändå att det nu avslöjats att Ingvar Kamprad är smålänning.

Jag tror verkligen att reportrarna på ”Uppdrag granskning” är alldeles ärliga i sin affekt. Och jag kan inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk. Tänk så spännande världen skulle vara, om man bara förmådde se ett avslöjande i allt.