Kolumn

Johan Hakelius

Kolumnister

En knarkande tokstolle med fiol – och evigt liv

Det som fick mig att kapitulera var nikotinplåstren. Hela idén verkade krystad: att lyfta fram Sherlock Holmes drygt hundra år i tiden och göra Dr Watson till krigsveteran från Afghanistan.

Det luktade Åsa-Nisserenässans, fast med pretentioner.

Att jag alls slog på tv:n berodde på att Mark Gatiss var inblandad i manuset. Om ni undrar ”vadå Gatiss?” är svaret Lucifer Box. Det är Gatiss antihjälte i tre kortromaner och har ni inte läst åtminstone ”The Vesuvius Club” är det inte ens någon idé att försöka förklara. Om ni har läst den behövs ingen förklaring.

Men jag hade ändå hånflinet redo. Det måste ju bli paj.

Det blev det inte alls. Den nya, moderna tv-versionen av Sherlock Holmes, tre söndagar i SVT, var lysande. När den moderne Sherlock limmade på sig tre nikotinplåster och sade ”det här är ett treplåstersproblem”, i stället för originalets ”det här är ett trepipsproblem”, gav jag upp. Så enkel elegans kräver genialitet.

Å andra sidan blev jag lika oväntat förtjust i Guy Ritchies knasiga Sherlock Holmesfilm. Och Jeremy Bretts oemotståndligt obalanserade tv-Holmes har hållit i tjugo år. Det verkar omöjligt att ta livet av Sherlock Holmes, hur man än behandlar honom.

Inte ens hans skapare, Sir Arthur Conan Doyle, lyckades, trots att han verkligen försökte. Och nu har Conan Doyles litterära förvaltare dessutom beställt ett helt nytt Holmesäventyr av en samtida författare.

En försvarlig del av oss kan knappt hålla en pelargon vid liv, men generation efter generation vårdar Sherlock Holmes. På det stora hela är han en knarkande sociopat med fiol, utan vänner eller ett särskilt utvecklat sinne för humor. Hans skapare var spiritist och trodde på älvor.

Det är obegripligt att vi låter Holmes leva.

Ända tills man funderar på det lilla fåtal som är lika eviga. En tog tio år på sig att segla några sjömil i den grekiska skärgården. En annan är en trulig dansk tonåring som ser spöken, driver unga flickor i döden, hänger på kyrkogårdar och slåss med förgiftade svärd.

När vi och våra ättlingar är borta, när den sista isbjörnen drunknat och delfinerna sagt ”ajöss och tack för fisken”, slår jag vad om att de sitter kvar någonstans, lika odödliga som alltid: Odysseus, Hamlet och Sherlock Holmes. Möjligen i sällskap av en viss råtta i kortbyxor.