Inte historien om Adolf Hitler igen…

KOLUMNISTER

Jag råkade läsa att det skulle komma en ny tv-kanal. En till, tänkte jag, med den uppgivenhet som är varje vettig människas normaltillstånd numera.

Jag råkade läsa att den skulle handla om historia. Det lyfte humöret en aning. Sedan råkade jag läsa några exempel på vad ”historia” innebar i just detta fall. Då sjönk humöret igen.

”Historia” innebar samma sak som i alla andra fall.

Gissa vad.

Just det.

På bokmässan passerade jag ett litet ambitiöst förlag som bland annat ger ut historiska fackböcker. Utan att stanna eller ens sakta in, hann jag räkna till elva titlar som innehöll bokstavskombinationerna ”Hitler”, ”Goebbels”, ”Berlin” och ”SS”. En populär historietidskrift hade kapat åt sig ett hörn i andra änden av hangaren. Det var välputsade stövlar, hakkors och pansarvagnar på vartenda omslag. Redan innan den nya historiekanalen startade bjöd varje trött zappturné i digitalboxen på Hitler i talarstolen, Hitler i Paris, Hitler i färg och Hitler i Örnnästet.

Hitler är odiskutabelt en historisk person, vilket är att föredra framför att han är nutida. Men han är trots allt inte den enda historiska person som har funnits. Det fanns en Hannibal, som övertalade elefanter att traska över Alperna, till exempel. Det fanns en

Florence Nightingale, som höll rent i sjukstugan under Krimkriget. Det fanns två Agrippinor, en äldre och en yngre, det har hittills funnits åtta hertigar av Wellington och hundratals kinesiska kejsare, kungar och ståthållare.

Ändå verkar inget egentligen ha hänt under alla år. Förutom att Hitler hittade på ofog.

Jag förstår att man vill sälja reklam, böcker och tidskrifter till män också. Men är det inte en aning oroväckande att Hitler verkar vara det enda sättet att göra det på?

Allt oftare slås jag av en tanke. Tänk om Hitler egentligen inte brydde sig ett dugg om Polen. Inte om Frankrike och Beneluxländerna. Inte om Danmark och Norge. Inte om Ryssland, Grekland och Nordafrika. Tänk om alltihop – bokbålen, koncentrationslägren, Gestapo och partidagarna – bara var en marknadsföringskampanj. Tänk om han visste att som krig och utrotning betraktat var det ett skitprojekt. Men som monopolmanöver för att lägga under sig historiemarknaden...

Han förlorade kriget, men erövrade medierna. Här sitter vi och glor.