Kolumn

Johan Hakelius

Verklighetens bovar är inga kriminella genier

KOLUMNISTER

I deckare vet man aldrig vem som gjort det. Det finns visserligen en undergenre där alla vet vem som gjort det, men då vet i gengäld ingen var denne vem gömmer sig. Det finns också ett grepp som innebär att du, som läsare, redan från början vet vem som gjort det, men då är poängen att du ska sucka och pusta över hur lång tid det tar för alla i boken att fatta.

Så är det i fablernas värld. I verkligheten är det precis tvärtom.

En kamrat några gator bort hade inbrott i källaren nyligen. Det fanns inga värdesaker att tala om, men en del böcker. Böckerna kan knappast ge mer än några tior från specialintresserade, men de är svåra att ersätta och vägde sina modiga kilon. De försvann. Min kamrats granne hade just renoverat köket och ställt ned de gamla fula köksapparaterna i källaren. En mellanlandning innan tippen. Spis och kylskåp och hela konkarongen försvann också. Tack för hjälpen.

Själva kom vi hem en kväll för någon vecka sedan. Hissen funkade inte, vi tog trappan och på väg upp mötte vi hissen. I den stod två grabbar och stirrade koncentrerat in i panelen åt andra hållet. Dörren till vinden var öppen. Mer hade de inte hunnit.

Man inser att det inte är Ernst Stavro Blofeldt, professor Moriarty eller något annat kriminellt geni som ägnar sig åt den här sortens kupper. Man anar att det snarare är sockersugna knarkpellar. Man borde kunna få fast dem genom att lägga ut ett spår med Gott och blandat som ledde in i en stor uppochnedvänd låda med ena kortsidan uppallad på en pinne.

Det man inte anade var att verklighetens detektiver, om vi nu ska kalla dem så, vet precis vilka jepparna är.

I vårt lokalblad kunde man häromdagen läsa om ”inbrottsvågen”. Artikeln illustrerades med tre siluetter. De föreställde tre flitiga småföretagare i knyckeribranschen. Komplett med ålder, brottsregister och personhistoria. Allt som saknades, av pressetiska skäl, var riktiga bilder och riktiga namn. Inga ”om” eller ”kanske” eller ”möjligen”. Polisen sade sig veta precis.

Tre personer. Ungefär en tiondel så många sockersugna virrpannor som en vanlig skolfröken har att hålla ordning på. Det var bara en upplysning som saknades i artikeln: varför de fortfarande gick lösa.

Så ser mysteriet ut i verkliga livet. Kanske har polisen slut på lådor.