Amerikanerna gör profit på sin egen undergång

KOLUMNISTER

Det är tomt i New Yorks varuhus. Ja, inte alldeles tomt, förstås. Det finns en väldig massa expediter som står i små grupper och utbyter livserfarenheter. Det är kunderna som saknas.

Det här, ska jag hasta att tillägga, är ingen vetenskaplig undersökning. Det är en observation efter en resa. Kanske stod horder av dollarstinna kunder på lur bakom paneler och brandposter. Men jag tvivlar. Det var tomt så det ekade. ”MADOFF, Madoff, Madoffffff...”, ekade det. ”FANNY MAE, Mae, Maaaeee...”, ”FREDDIE MAC, mac, ack, ack, ack...”.

Och allt annat vad kris och ruin hetat de senaste åren.

Det är i det läget jag inser att jag är en hopplös europé. För ur varuhusens krisartade tomhet växer en känsla och jag vet faktiskt inte vad jag ska kalla den om jag inte kallar den trivsam. Den snuddar nästan vid lättnad. Som när ett pärlband John Denverlåtar övergår i Iggy Pop.

Problemet med den amerikanska drömmen, om man är europé, är ju inte att den då och då förblir en dröm. Problemet med den amerikanska drömmen, om man är europé, är att den alldeles för ofta slår in. I vissa fall, som när Tony Montana i ”Scarface” gör världen till sitt ostron, kan vi leva med det. Det slutar åtminstone i katastrof. Men alla dessa amerikaner som får sina drömmar uppfyllda, utan mord och sedelärande undergång?

Olidligt.

Det finns en snobbighet i det där, förstås. Hoppet är den rörliges dygd och uppkomlingens kompanjon. Men det är svårt att förstå hur djup skillnaden är mellan amerikaner och européer innan man står där i de ödsliga varuhusen i New York och känner sig hemma. Först då inser man att man verkligen har boat i besvikelsen. Utan den, utan den bittra undertonen, känns allt konstgjort.

För amerikanerna finns inget hemtrevligt eller befriande med krisen. Det vilar en hysterisk nervositet över det offentliga samtalet. Den snart uttalade frågan är om världen är på väg att gå under.

Jag tror inte det. Jag tror däremot att den frågan inom kort är omvandlad till Hollywoodfilmer, bästsäljande romaner och restauranger med undergångstema. Att amerikanerna på nolltid kommer att förvandla sin undergång till kommersiell framgång. Sådana är de. Och då fylls varuhusen igen.

Man får passa på att njuta av den hemtrevliga hopplösheten. John Denver är snart tillbaka på spellistan.