Politikerna tror att de är som antikens gudar

KOLUMNISTER

Hon avgår till en kanonad av preteritum, eller imperfekt som vi brukade säga. Allt är dåtid med Mona Sahlin: ”Hon gjorde”, ”Hon hade”, ”Hon försökte”, till och med ”Hon var”.

Ändå är Mona Sahlin bara 53 år. Ser rätt pigg ut.

Det finns en Mona Sahlin i presens. Sannolikt även i futurum. Säger man upp sig från andra föreningsstyrelser eller arbeten, talar inte folk om en som om man vore ett minne blott. Det skrivs inte förtida nekrologer som summerar ens livsgärning.

Men så är det inte för utknuffade partiledare. De läggs på katafalk och blir föremål för griftetal: ”Hon gjorde”, ”Hon tyckte”, ”Hon var”. Ilskna angrepp vänds i omsorgsfulla utslätningar. ”De mortuis nihil nisi bene”, som romarna sade: ””Om de döda, intet annat än gott”. Ska de avskrivna uträtta något mer, får de vara så goda att återuppstå.

Är det en slump?

När gamla ”Dallas” fick alla att flockas vid tv:n, var det någon som i begynnande postmodernism utförde en allvarlig analys av skådespelet. En av slutsatserna var att den texanska tv-serien efterliknade antika gudasagor. Vi fick aldrig, påpekade analytikern, se huvudpersonerna äta. Ätande är något mänskligt. Att visa gudar smörja kråset är tabu.

Sant eller ej, det var åtminstone intressant. Någon borde göra en liknande analys av moderna politiker. Vi ser dem visserligen äta då och då, även om det bara är en Persson som tuggar snattat smågodis, eller spår i form av en nota från Bryssels restauranger. Men känslan av att de befinner sig i en annan värld, det jämkade uddatalsmetodens Olympen, är spridd. Även bland politiker själva.

Hur ska man annars förstå när politiker säger att de har varit på besök i ”verkligheten”? Hur ska man tolka att de talar om ”människorna”, som om de själva tillhörde en annan grupp? Hur ska man förklara deras desorienterade handfallenhet, när de faller från kommandohöjderna?

Det kanske faktiskt är så att en partiledare som tvingas att hoppa, själv upplever det som ett skutt in i ett dunkelt efterliv.

Apropå det:

Säsongen 1985 försvann Bobby Ewing från ”Dallas”. Han stoppades i kista och grävdes ned. Ett år senare klev han ur duschen, som om inget hade hänt. Den Bobbylösa säsongen visade sig ha varit en dröm.

Man vill ju inte skrämma redan skärrade socialdemokrater. Men med gudar är allt möjligt.