Inte ens stockholmare förstår dagens politik

Läs Johan Hakelius kolumn

KOLUMNISTER

Jag läste en intervju med några tanter i en bruksort. Ni kan inramningen: macken nedlagd, posten flyttat in i Ica, bokbussen indragen och sågar man av sig ett finger är det tolv mil till närmaste lasarett. Utflyttningsbygd.

Tanterna pratade om sossarna, de räknade sig själva som sådana. In i döden. De var däremot inte säkra på att sossarna var sossar längre. De förstod inte vad höjdarna höll på med. Politiken hade blivit obegriplig. En försökte sig på en förklaring: partiet brydde sig bara om stockholmare nu för tiden. Och stockholmare är, som alla vet, obegripliga.

En inte alldeles oäven analys. Den har bara en brist: tron att stockholmare tycker att politiken är begripligare än folk i Grums eller Robertsfors. Det gör de inte. De har bara fler fik, biografer och ölhak.

Större möjligheter att tänka på annat.

Posten har visserligen flyttat in på Ica i Stockholm också, men gatorna ligger åtminstone inte öde efter klockan sex.

När man tänker på saken är det märkliga snarare att politiken någonsin framstått som begriplig. Ta den solidariska lönepolitiken, sosseflaggskepp under årtionden. Kontentan var att allt skulle slås ut, utom de mest lönsamma industrierna. Hur kom det sig att de som arbetade i alla de aningen mindre lönsamma industrierna – på bruksorter, till exempel – begrep en regering som uttryckligen ville driva deras arbetsgivare i konkurs? Eller alla de som på bara ett par decennier ersattes med skatterabatterade maskiner i jordbruket. Som drevs in till stan i en folkomflyttning av historiska mått. Varför bestämde de sig för att det var begripligt?

Visst, på den tiden stod en politiker i andra änden av stålbadet och öste pengar och reformer över dem som klev ur karet. Men hur kunde folk vara så säkra på att den rundhänte politikern faktiskt skulle stå där?

Politiken har antagligen varit obegriplig för de flesta, för det mesta. Det som brukade finnas var däremot en auktoritetstro. Sade Rudolf Meidner att solidarisk lönepolitik var bra, valde folk att tro på honom. De ifrågasatte inte Gunnar Sträng. Fler var kanske politisk aktiva, men de flesta på ett passivt, lojalt sätt.

Jag tror egentligen inte att de där tanterna sörjer en förlorad förståelse.

Det de sörjer är att de förlorat förmågan att inte ifrågasätta.