Kolumn

Johan Hakelius

Tacka vet jag gamla fina dubbelmoralen

KOLUMNISTER

Det finns många skojiga historier om hur pryda viktorianerna var. Vanligast är den om golvnära dukar och fransar för att dölja alla möbelben, eftersom benen kunde ge orena tankar. Att vi berättar den historien säger förstås mer om hur abnormt sexfixerade vi själva är. Många viktorianer sov trots allt i sängar med rejäla, formsvarvade fallosar som sängstolpar, utan att skänka saken en tanke.

I realiteten bjöd det viktorianska England på mer krydda än vår samtid. Trots att moralen var viktig förekom all möjlig lössläppthet, på gott och ont. Inte bara prostitution, spelande och supande.

Drottning Victoria samlade själv på nakenstudier av manliga modeller. Allt möjligt gick an, förutsatt att man inte tryckte det i nyllet på sina medmänniskor.

Den moderna tolkningen av det där handlar alltid om ett kokande kollektivt undermedvetet som krampaktigt pressas undan.

Men det viktorianerna hade lärt sig var att skilja på det offentliga och det privata. Moralen och dygderna var viktiga, men det var rätten att få leva i fred också: håll dina orgier med diskretion och försök inte upphöja dina snedsprång till allmän norm, så ser vi genom fingrarna.

Det är en ovanligt civiliserad tanke som kombinerar det bästa av två världar: respekt för höga ideal med stor tolerans för mänsklig svaghet.

Denna utmärkta viktorianska dubbelmoral innebar också en motvilja mot att rota i andras liv. Oscar

Wilde kunde i åratal ägna sig åt sin ”onaturliga otukt” utan att bli inspärrad, ända tills han själv stämde sin älskares osympatiske far och gjorde rättssak av sitt eget kärleksliv.

Det är den raka motsatsen till vår tid. Nu ska allt ut i offentligheten. ”Öppenhet” är en dygd. Det är ett barnsligt synsätt som bara gynnar bjäbbande tråkmånsar som vill lägga näsan i blöt och peka finger åt andra. Resultatet blir det sämsta av två världar: respekten för moraliska normer urholkas av oavbrutet slaskigt tjatter, samtidigt som intoleransen blomstrar i ständiga fördömanden av folk som får sitt diskreta privatliv uthängt.

Detta apropå en utmärkt debattartikel jag läste. Den sågade slaskboken om kungen som en blandning av puritanism och gluttande. Det enda jag hade att invända var beskrivningen av vår tid som ”nyviktoriansk”.

Det är den inte. Tyvärr. Då skulle vi ha sluppit smörjan.

FAKTA

Johan

Hakelius

johan.hakelius@aftonbladet.se