Konsten att möta en absurd värld

Läs Johan Hakelius kolumn

KOLUMNISTER

Det kom nya papperskorgar till vår park. Jag tror att det var för­sommar. De nya papperskorgarna var snyggare än de gamla. Cylindrar med gångjärn i sidan så att man kan öppna hela alltet, klyva cylindern i två, för att byta påse.

Det var där problemet blev uppenbart.

Konstruktionen i sig är invändningsfri. Antagligen arbetsmiljötestad, TCO-certifierad och märkt med pandor och svanar och paddor och murmeldjur. Det var monteringen som fick en av mina kamrater att tankfullt mumla ”hmmm” och höja ett ögonbryn.

Det behövdes inte mer. Så uppenbart var det. Vi lever trots allt på den 59:e breddgraden och livet är inte bara försommar. Luckor är svåra att öppna om de går ända ner till marken, när marken ligger under ett par decimeter snö och ispansar. ”Hmmm”, alltså.

Och vintern kom. Nu har stadsdelsnämnden meddelat att alla papperskorgar ska monteras om på stolpar.

Ungefär samtidigt som papperskorgarna dök upp, dök det också upp hållare med hundbajspåsar på parkens lyktstolpar. Schangtilt. Så tog plast­påsarna slut och kvar satt hållarna med sponsorernas loggor, som skröt med att de inte sponsrade någonting. Gratispåsarna var en del av ett arbetsmarknadsprojekt och det hade organiserats om, eller skalats ned eller fått nya målsättningar, så påspåfyllandet föll utanför gällande förordning.

Under hela den här tiden har det stått små grävskopor här och där i vår park. Oftast övergivna, men då och då har någon kommit och grävt ett hål, tittat ned i det, kliat sig i huvudet och satt ett stängsel runt hålet. Någon dag senare har någon annan kommit, tagit bort stängslet, kliat sig i huvudet och fyllt igen hålet.

Sedan har det börjat om, ofta på samma plats.

I många år hände ingenting i vår park. Det var som om stadskontoret, eller vad det heter numera, hade glömt bort att den fanns. Det var mycket fridfullt. Men en dag måste någon ha fått tid över, städat ur ett gammalt arkivskåp och där råkat hitta den saknade kartan.

Jag tänker mig att ­denne byråkrat lystet studerade den oplanerade ytan och undslapp sig ett ”hmmm”. Ett oro­väckande energiskt ”hmmm”. Och så satte det igång.

Det finns många som hyllar den ystra välfärdsstaten. Men nästan alla glömmer det viktigaste: den tränar oss i konsten att möta en i grunden absurd värld med orubblig fördragsamhet.

FAKTA

Dagens läxa

Lär dig något intressant. I dag, Maneki Neko

Och förresten

…?är det dags att hedra EMU-skeptikern Nils Lundgren. Lundgren hade rätt om euron från början. Kanske var det hans opininsbildning som räddade oss från att gå med i eländet. De euro­filer som fortfarande låtsas att de ändå har rätt – på lång sikt – bör tvingas vandra på knäna till Lundgrens bostad i Saltsjö-Duvnäs, med Irlands statsskuld i enkronor på ryggen.