Vi stänger in barnen i en parallellvärld

KOLUMNISTER

Jag rensade ur en låda och hittade ”Skattkammarön”. Robert Louis

Stevenson, en ganska fin utgåva från slutet av sextiotalet.

Jag började läsa och sedan fortsatte jag. Jim Hawkins, huvudpersonen, har vid det här laget anat ugglor i mossen. Det finns pirater i besättningen.

Jag skulle gissa att han är 12–13 år, Jim Hawkins. Han antas vara berättaren, så det kan tänkas att han undanhåller ett och annat, men ingenstans invänder

någon mot att han blir skeppspojke på fartyget Hispaniola.

Visst, det är skönlitteratur och Stevenson vill förstås ha en huvudperson i samma ålder som den tilltänkta läsekretsen.

Men han behöver knappast slå knut på sig för att göra det trovärdigt.

Och det påminner mig om att vi inte förväntar oss mycket av barn längre.

Klart att de har det bättre nu. Få dör av svält, åtminstone här hemma. Färre blir slagna. Svenska barn behöver inte krypa i skorstenar eller mellan drivremmar i fabrikerna. Men vi väntar oss inte mycket av dem.

Jag är medveten om alla rapporter som blåser i Gjallarhornet över de prestationskrav barn bär på sina axlar. Jag har sett statistiken över utskrivningen av psykofarmaka och läst artiklarna om självskadebeteende.

Ingen kan ha missat resonemangen om ouppnåeliga skönhetsideal och stentuffa tv-nannys. Eller asiatiska ”tigermammors” schemalagda drillning.

Jag påstår inte att det är rosenrött att vara barn. Bara att vi inte väntar oss mycket av dem.

För trots alla krav verkar övertygelsen ha spritt sig att barn verkligen är ett folk från ett främmande land. Helt olika oss. Det är förstås sant i den bemärkelsen att de är barn och vi är vuxna. Men vad betyder egentligen det, annat än att vi är ansvariga för dem?

Olika saker i olika tider. I ”Skattkammarön” innebär det inte att barn har sin egen värld med egna regler. Tvärtom. Det är en sedelärande berättelse. Men

i dag verkar det mest betyda att barn inte kan förväntas vara del i vanlig, social samvaro. Enkla saker som att umgås kring ett matbord med vuxna, eller åka buss utan att skrika. Följden är att barn, till skillnad från Jim Hawkins, aldrig riktigt får vara med, trots att de ofta är med, rent fysiskt.

”De är bara barn”, säger vi förebrående om någon surkart reagerar. Och vips har vi satt barnen i en parallellvärld.

Det är att underskatta dem.

FAKTA

Citatet

”Allt du behöver i livet är okunnighet och självförtroende: då är framgången säker.”

Mark Twain

Veckans läxa

Lär dig något intressant

I dag, elefantfåglar:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elefantfåglar

Och förresten...

... har Venezuelas president Hugo Chavez, som tidigare deklarerat sitt stöd för kompisen Gaddafi, nu också tagit parti för Syriens Bashar al-Assad. Samtidigt har de förtjusta och uppskattande kommentarerna i svensk press om radikalen Chavez blivit färre. Han nämns nästan inte alls. Märkligt, eller hur?