Kvinnor, ta inte makten – ni kommer ångra er

För en hyfsat vaken lekman verkar det mesta tala för att de förr eller senare får som de vill. Ett av våra stora affärsmagasin, Veckans Affärer, ägnar regelmässigt hela tidningen åt att argumentera för könskvotering i näringslivet. Den mustaschprydde Håkan Juholt framstår redan som en könsmässig parentes, i väntan på en ny Margot Wallström.
 

Att vara man har blivit ett genant karaktärsfel och det finns gott om driftiga och karriärsugna kvinnor i kö för att ta över. De som stirrar sig blinda på den magra andelen kvinnliga beslutsfattare i dag, bör dra sig till minnes vad som hänt i Svenska kyrkan, där prästerna på kort tid nästan helt ersatts av prästinnor.

Det finns ingen som helst anledning att tro att Sverige har något att förlora på att kvinnorna tar över politik och näringsliv. Det jag oroar mig för är något annat.

Varför, tror ni, trånar alla dessa kvinnor så fruktansvärt efter att bli ordföranden för folkpartister och stålverk?

Det är inte en retorisk fråga. Jag undrar på riktigt.
 

Vi har sett ”maktens män” passera genom åren och de flesta av oss har antagligen slagits av en sak: de verkar ha outsägligt tråkigt. Med få undantag verkar de själva vara outsägligt tråkiga. De är sällan intresserade av något annat än järnmalm, eller utskottsförhandlingar, beroende på bransch. De talar i färdiga, innehållslösa fraser. De spelar golf.

Det är sant att de belönas med orimligt stora summor och pensionsavtal vi andra bara kan drömma om, men om det är pengarna som lockar räcker det att gifta sig med tråkmånsarna. Den roliga delen är ju att göra av med pengarna.
 

Vi är många svenska män som har gjort allt i vår makt för att slippa bli företags- eller partiledare. Det finns en gräns för hur stor tristess man kan stå ut med, även om ersättningen räknas i miljoner. Om den allmänna meningen bland välutbildade och självständiga kvinnor är en annan, så må det vara hänt. Men de gör ändå klokt i att tänka efter.

När Sveriges kvinnor sitter uttråkade i ändlösa ”viktiga” möten, medan Sveriges män läser poesi, äter chokladpraliner och köper sportbilar för deras miljonbonusar, är det för sent att ångra sig.