Samhällskritiken är också i förändring

KOLUMNISTER

Påstående: ”80-90-talisterna är troligtvis den minst samhällskritiska generationen någonsin.”

Diskutera med din bänkkamrat.

Låter uppmaningen bekant är du antagligen 60-70-talist. Det vi inte har diskuterat med vår bänkkamrat finns inte. Könssjukdomar och kärnvapen. Världssvält och kolonialism. Hormoslyr och videovåld.

Citatet kommer ur Ann Charlott Altstadts artikel på kultursidan i den här tidningen för en vecka sedan. Rubriken var ”Den blåsta generationen”. I dubbel bemärkelse: de unga är både lurade och korkade, enligt Altstadt.

När det här skrivs har 1 644 personer tryckt på tummen upp och rekommenderat artikeln till läsning. Debatt har det blivit också. I torsdags skrev Ann Heberlein i Dagens Nyheter att hon minsann har en artonårig son som åkte buss till Göteborg häromsistens, för att demonstrera mot rasism. Och han är inte ensam. Altstadts påstående är ”häpnadsväckande”.

Intressant detta. Altstadt och Heberlein är oense i sakfrågan. Men i grunden verkar de helt överens: att inte vara blåst är detsamma som politiskt vänsterengagemang. Frågan är bara hur mycket vänster dagens ungdomar faktiskt är. Det påminner mig, som 60-talist, om de där grabbarna och – i förekommande fall – tjejerna, som i plugget var fast övertygade om att det enda måttet på intelligens var hur snabbt man löste Rubiks kub.

Det framstod redan då som en aningen snäv definition.

Jag undrar om inte den här debatten egentligen handlar om besvikelsen över resultatet, när folk i gemen fått lätt att komma till tals. Folk i gemen visar sig ha andra intressen än revolution eller ens politik, när offentligheten blivit mindre enhetlig och toppstyrd. Det var inte så det skulle vara.

Å andra sidan har Ann Heberlein en poäng som borde ge Altstadt hopp. Heberlein skriver att det är vi ”60- och 70-talister som mest bryr oss om oss själva, vårt hem, vår trädgård och vad vi stoppar i munnen”. Det har hon rätt i och så blev det, kanske just därför att vi till leda fick diskutera gonorré och kärnkraft med vår bänkkamrat.

Vem vet, 80-90-talisterna kanske gör uppror mot sin ungdoms pundiga modebloggande genom att bilda marxistiska studiecirklar när de blir äldre?

Men det är förstås bara en tanke från en person som aldrig har gått i ett demonstrationståg.

Inte heller löst Rubiks kub.