Försemestern är en oskuldens tid

KOLUMNISTER

Ni vet hur melan­koliskt det kan vara att ­dyka upp någonstans strax efter. Strax efter en konsert, till exempel, eller strax efter att picknicken har ­tagit slut. Det är som att ­rota i en döings kvarlåtenskap. Överallt tecken på liv, men ingenstans livet självt. Bara en sista efterklang av strängen som snart tystnar.

Att dyka upp strax före är ­ibland inte så annorlunda.

Vid det här laget är semesterhaussen redan  i gång. Sommarkaféerna har fullsatt och kortmaskinerna går ­varma. Tusentals sommarjobbare har börjat tänka på annat, för deras uppgifter har fått ett drag av rutin. Allt går smidigt och geschwint som ett väloljat urverk.

Det är just därför jag har en alldeles särskild kärlek till försemestern. De där ­korta veckorna när de flesta  semesterfirare ännu plitar på packningslistorna, men landet står nyrustat för deras ankomst.

Det fina med den perioden är just att allt inte har blivit rutin än. Saker och ting är där, men inte riktigt på plats. Ladan som är kafé och loppis är fylld med åtråvärt skräp, men om man vill köpa något saknas det prislapp. Frågar man närmaste sommarjobbare ­flackar denne oroligt med blicken och börjar tumma på mobilen. Det rings hit och dit och till slut lokaliseras en  ansvarig, som stått på huvudet i en radio­skuggad skrubb på jakt efter en förlängningssladd: Läskkylen är visser­ligen levererad, men det är ännu två meter lucka mellan stickkontakt och vägguttag.

Detta är den period då förkromade espressoställverk har placerats ut på altare ­bakom tillfälliga diskar, men ingen har ännu lärt sig hur de fungerar. Att chansa är det ­inte tal om, för maskinerna kostar som en tvåa i en mellan­svensk stad, så det ­sitter små lappar överallt som ber om ursäkt och hän­visar till vanligt bryggkaffe.

Det är, på något sätt, en oskuldens tid. Och det är det som gör den så melankolisk. För man vet vad som väntar. Vid augusti månads ingång kommer varje tafatt sexton­åring att vara en fullfjädrad barista. Nervösa leenden kommer att ha förädlats till professionella grin och ­alla dina frågor får ögonblick­liga svar.

Det är säkert bra. Arbetslinjen, social kompetens, ­passa tiden och allt det där. Men erkänn att det finns en alldeles egen skir skönhet i försemesterns valhänta ­osäkerhet. Och ett styng av sorg i att se den förvandlas till världsvan kompetens.