Almgren borde inte ägna sig åt häxjakt

KOLUMNISTER

Jag gick i gymnasiet. Det var vår, sisådär fem år innan Berlinmuren fick på tafsen. En tysklärare nålade upp en lapp på anslagstavlan utanför skolbiblioteket.

”Plocka jordgubbar i DDR!” En härlig sommar i Freie Deutsche Jugends sällskap. Lite ”upplysning” mellan turerna på fälten. Med vänliga hälsningar Förbundet Sverige-DDR.

Det var inget särskilt med detta. Historikern Birgitta Almgren klargjorde redan för några år sedan att i snitt hade varje svensk skola under 70- och 80-talen minst en tysklärare som ”fortbildats” i Östtyskland. Ordförande i Förbundet Sverige-DDR var Stellan Arvidsson, socialdemokrat och mottagare av ”Folkvänskapens Stora Stjärna” från en tacksam Erich Honecker. Skolöverstyrelsen, kommuner och Sveriges radio och tv hade samarbeten med DDR. Det var alldeles normalt.

Men jag var ung och okunnig. Jag gick in på biblioteket, kopierade sidorna om DDR i Amnesty Internationals årsrapport och nålade upp resultatet runt omkring DDR:s inbjudan.

En generad förstämning spred sig i delar av lärarkåren. Inte för att de hade en kollega som värvade elever till diktaturens indoktrineringskurser. Det var normalt. Det onormala var att någon nämnde kopplingen till gripanden, angiveri, tortyr, avrättningar och försvinnanden.

Nu kommer professor Birgitta Almgren med en ny bok, ”Inte bara spioner...” som kartlägger 57 DDR-agenter i Sverige. Tjugotvå år har gått sedan muren föll, ändå väcker boken förstämning. Almgren har motarbetats hela vägen. Det krävdes en rättsprocess för att hon skulle få material. Hon är tvingad att förstöra sina anteckningar. Hon är förbjuden att nämna någon av hantlangarna vid namn. Hon får inte kontakta dem.

Almgren gör vad hon kan för att bryta förstämningen. Hon påpekar att bakom många av Stasis svenska agenter finns människoöden, ibland tragiska. Hon påminner oss om den polariserade tidsandan, om det kalla kriget och om rädslan för kärnvapenkrig.

Allt är sant. Haken är bara att alla levde under dessa villkor. De flesta kunde ändå känna igen en diktatur, när den sköt flyktingar i ryggen.

Almgren är historiker. Hon ska inte ägna sig åt häxjakt. Men det gäller inte oss andra och vid sidan av den viktiga historiska förståelsen, låter häxjakt som en utmärkt idé. Eller ska vi tassa runt och ursäkta häxorna i all evighet?