En vecka – sen ville alla glömma Juholt-drevet

Jag råkade vara i England hela förra veckan, så jag missade allt utom början på Juholteriet. Enstaka rop fortplantade sig via bredbanden under Nordsjön. De lät förtvivlade. Gissa om jag blev förvånad när jag kom hem och alla verkade ha bytt humör. Till och med Göran Greider hade dragit in hakan, som han försiktigt hade stuckit ut några dagar tidigare.

Det gäller att inte bli vindögd när vinden vänder.

Låt mig säga, så här i efterhand, att jag aldrig var särskilt upprörd. Vi vet att politiker numera lever i en egen värld där pengar faller ned från himlen. Det jag blev lite upprörd över var att Juholt bjöd sin ”kulbo” – om det nu är det hon fortfarande kallas – på bilsemester mellan Oskarshamn och Minsk. Jag har inget med det Juholtska privatlivet att göra, men är det inte lite som att bjuda på en fotvandring till Säffle? Jag menar: ”Älskling, nu ska vi ha riktigt skönt. Vi tar bilen till Minsk.”

Lagfästa äktenskap har upplösts för mindre.

Men det är klart att jag förstår huvudsaken­. Jag skrev om den förra veckan. Och huvudsaken är fortfarande att det är konstigt, oavsett lagar och regler, att tycka att det är naturligt att någon annan, månad efter månad, pyntar ens sambos hyra, utan motprestation.

I förra veckan var det många, till och med Göran Greider, som förstod den självklarheten. Men när jag kom hem hade nästan alla glömt bort den. Då var det bara åklagaren och formella regler som gällde.

Visst är det märkligt hur snabbt det kan ändras?

Jag låg helt ur fas när jag landade, eftersom­ jag dessutom mindes att det där med hyran bara var droppen som urholkade partiet. Det egentliga problemet­ – det var en annan sak alla förstod när jag åkte hemifrån – var att Juholt­ hade varit en riktigt urusel parti­ledare. Pensionerna, Libyen, budgeten­: det mesta var kaos.

När jag kom hem var det också glömt. Det var i stället medierna som var ur­usla. Och det är kanske sant. Men det ena utesluter ju inte det andra.

Nåväl, Juholts straff blev kvarsittning tillsvidare. På ordförandeposten, alltså. Jag har inget att göra med det heller. Det är upp till sossarna att bestämma sina egna avgångstider. Men den här drevdebatten: är det inte märkligt att den alltid handlar om att alla­ sprang åt samma håll förra veckan, aldrig­ om att alla anstränger­ sig för att glömma vissa­ saker den här veckan?