Juholts storslagna självbild växer i hatet

KOLUMNISTER
Alttid i hetaste laget.
Alttid i hetaste laget.

Tror ni att Håkan Juholt menar allvar när han säger att han har upplevt att journalister har ”utstrålat hat”, att ”hatet låg i luften” när han inte avgick­, att journalisternas ögon var ”hatiska”, och så vidare?

Jag tror det. Han menar allvar. Vilket är rätt intressant, eftersom tanken är så bisarr.

Hat är en känsla så stark att förnuftet går upp i rök. Den saknar all distans­. Tänk på det och försök att sätta­ några ansikten på Juholthatet.

En hatisk Mats Knutsson? En hatisk K G Bergström? En hatisk Margit Silberstein­? En hatisk Lena Mellin?

Visst, de är människor. Det är klart att de kan känna hat. Men mot Håkan Juholt­? Under normal tjänste­förrättning? Gudarna och det journalistförbund jag aldrig har varit medlem i ska veta att jag inte har någon större respekt för just denna yrkeskår. Men det finns gränser även för mitt miss­troende.

”Förakt” var ett annat ord Juholt använde­ för att beskriva vad han känt från journalister. Det kan jag möjligen tänka mig. Politiska journalister är ofta­ lika mycket politiska nördar. De tjusas av gott politiskt hantverk, till den grad att de nästan håller det för heligt. Följaktligen ogillar de dåligt hantverk. De har ingen respekt för klåpare­ och det har drabbat Håkan Juholt­.

Beskedet att Juholt inte skulle avgå möttes säkert av besvikelse bland trofé­sugna journalister. Juholts fortsatta blundrande har utan tvivel fått skadeglädjen att nå celesta höjder. Men ”hat”?

Kanske bland rasande partikamrater. Knappast bland politiska journalister.

Man kan tänka sig att hatpratet är en PR-strategi som ska sätta bilden av den oförtjänt förföljde stackars Juholt. Men politik är sällan så kallt kalkylerad. Min gissning är snarare att Håkan Juholt tycker att den kritik och granskning han har fått utstå är helt omotiverad. Han tycker inte att han har gjort något fel och han begriper inte varför det ska göras så stor sak av att han ständigt svajar hit och dit.

Har man den uppfattningen finns det inga sakskäl till kritiken mot honom. Då måste den bero på något annat­. Något mörkt och irrationellt. Som hat. Lägg till det att den som hatas­ nästan per definition­ är särskilt­ viktig. En storslagen självbild skadas inte av att man upplever sig vara hatad, snarare tvärtom.

Det som är svårt att leva­ med är att bli ett skämt.

FAKTA

Citatet

”Jag har inget emot att dra skämt, men jag vill inte uppfattas som ett.”

Marilyn Monroe

Veckans läxa

Lär dig något intressant.

I dag, mamluker: http://sv.wikipedia.org/wiki/Mamluker

Och förresten

... förutsätter jag att samtliga svenska män, sporrade av tidningar som denna, avgivit nyårslöftet att omforma sig själva med ”Persbrandts superkropp” som modell. Vid denna tid nästa år kommer vi alltså att vandra runt i en verklighet som påminner om en gymnastisk film av Leni Riefenstahl. Mitt nyårslöfte är att utgöra en kontrast till denna nya, sköna värd och som förebild har jag valt en annan superkropp: Gérard Depardieus i ”Den siste mammuten”. Jag slår vad om att mitt år blir roligare.